Läsartext: Tobinskatt fungerar inte

Lars Nyberg anser att mitt resonemang om skatt på finansiella transaktioner är ytligt och att en sådan skatt är i både näringslivets och fackföreningsrörelsens intresse (Europaportalen 100506).

Tobinskattens vara eller inte vara har diskuterats i snart 40 år. Ett konkret problem är att det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja ut spekulativa inslag utan att påverka affärsmässigt betingade transaktioner. Liknande försök har gjorts tidigare. Den så kallade Valpskatten som infördes i slutet av 1980-talet för att motverka spekulation blev, som vi alla känner till, mycket kortlivad och resulterade endast i att aktiehandeln istället flyttades till New York och London. Skatten fick snabbt avskaffas.

Tysklands beslut att förbjuda så kallade blankningsaffärer resulterade i stor finansiell oro och kraftigt fallande aktievärden. Effekten för alla löntagare och företagare kan bli betydande om effekterna består eftersom pensionstillgångarna påverkas.

Utöver praktiska hinder för en Tobinskatt finns mer fundamentala invändningar. En uppenbar brist med transaktionsskatter är att de har dålig träffsäkerhet och slår alltför brett med åtföljande negativa effekter för investeringar och jobb. De tacklar heller inte de grundläggande hoten mot väl fungerande finansmarknader och finansiell stabilitet, nämligen hög skuldsättning och en snedvriden incitamentsstruktur. Vad transaktionsskatter däremot resulterar i är lägre handelsvolymer, vilket riskerar öka volatiliteten, minska likviditeten och inverka negativt på prisbildningen. En skatt som tas ut på varje transaktion försvårar och fördyrar nödvändiga och viktiga investeringar. Vad som kan framstå som ett rent spekulativt agerande är nästan uteslutande ett led i en effektiv fördelning av risker.

Snarare än att fundera kring transaktionsskatter borde skatten och reglerna på sparande och skuldsättning ses över. I Sverige har vi en hög skatt på sparande, 30 procent, medan snittet i 34 OECD-länder är 17 procent. Dubbelbeskattningen av ägande av företag leder till att det finns en drivkraft att förlita sig på lån istället för eget kapital. Soliditeten i företagen blir för låg och det uppstår ökad risk i det finansiella systemet.

Den effekten är kanske ännu tydligare om man betraktar låntagande. Med en avdragsrätt för räntor på villa- och konsumtionslån på 30 procent är risken uppenbar att skuldsättningen drivs upp och att fastighetspriser drivs upp till en nivå där personer med normala inkomster inte kan förvärva ett eget hem eller en bostadsrätt. Det borde vara självklart att medicinen för detta är en sänkt kapitalinkomstskatt och inte ökade transaktionsskatter. Högt skuldsatta hushåll skulle kunna värnas genom att slopa reglerna om att endast 70 procent av räntekostnaderna får dras av om räntekostnaden överstiger 100 000 kronor per år.