Debatt: "Nationella sedvanor ger ingen hjälp för kvinnor"

Å ena sidan glädjer det mig att Gunnar Hökmark (M) (Europaportalen 101022) ser huvudpoängerna i min generella analys. Tyvärr är han ganska ensam i sitt eget politiska läger när det gäller att vilja ha en öppen och konstruktiv dialog om hur Europas problem bäst kan lösas, men hans markering är ändå värdefull och ett positivt första steg på vägen.

Om vi fram till EU-parlamentsvalet 2014 kunde få bort åtminstone de värsta avarterna av det reflexmässiga nationella navelskåderiet skulle mycket vara vunnet – både för Sverige och för EU.

Å andra sidan bekymrar det mig att Hökmark så oreserverat lyfter fram nationella sedvanor och traditioner som självklara normer på jämställdhetsområdet. Saken är inte alls så enkel som han vill framställa den. Det är ju brister i sedvanorna i många EU-länder som leder till att miljontals europeiska mammor diskrimineras i arbetslivet och tvingas gå tillbaka till jobbet alldeles för tidigt efter förlossningen.

Det är just eftersom de nationella regelverken är så svaga som kvinnoorganisationer över hela Europa så starkt sluter upp bakom de föreslagna förbättringarna i det sedan länge etablerade minimidirektivet. De nya reglerna, som alltså bara handlar om att skapa en acceptabel lägstanivå, skulle göra det lättare att förena arbetsliv och föräldraskap i en stor majoritet av EU-länderna.

Detta skulle öka sysselsättningsgraden för kvinnor och därigenom generera klara samhällsvinster. Med det beslutsunderlaget menar jag att det finns ett så stort värde i att satsa på en gemensam lösning att de nationella sedvanorna bör stå tillbaka där bristerna är som störst.

I sammanhanget är det viktigt att konstatera att arbetet med det nya direktivet är långt ifrån avslutat - ett faktum som många svenska debattörer väljer att blunda för. I och med förra veckans omröstning har EU-parlamentet tydligt tagit ställning för att stärka europeiska mammors villkor i arbetslivet. Denna förhandlingsposition skall nu vävas samman med medlemsstaternas mer nationellt inriktade synpunkter till en kompromiss mellan parlamentet och rådet. Därefter skall det färdiga direktivet implementeras i vart och ett av EU-länderna.

Resultatet av denna omsorgsfulla process kommer med största sannolikhet att bli ett både balanserat och begränsat regelverk som är väl anpassat till de 27 nationella kontexterna. För svensk del har vi redan en bra föräldraförsäkring och kommer förmodligen bara att behöva göra mycket små justeringar i systemet.

Att mot den bakgrunden tala om kulturimperialism och överhetstänkande blir därför ordentligt missvisande. EU-systemet har solida mekanismer för att garantera att EU-lagstiftning endast tas fram på de områden där EU-länderna tjänar på att agera gemensamt. I likhet med Europas kvinnoorganisationer och en klar majoritet i EU-parlamentet anser jag att jämställdhet är ett sådant område.