Läsartext: Bilen - en belgares bästa vän
Lars Hagberg 28 november 2011 | Hjälpsamt i WaterlooBelgarna, eller för den delen européerna i Bryssel, åker bil vart de än ska - överallt hela tiden. Det skriver brysselbon Lars Hagberg.
I Belgien bor fler människor än i Sverige. Det skiljer på nästan tre miljoner. Utan att veta eller ha räknat antalet bilar tror inte jag att det finns fler eller färre bilar per invånare varken här eller där. Men det finns färre kvadratmeter att bo på i Belgien, vilket gör bilismen till ett problem. Det är så mycket trängre.
Man skulle kunna hävda att det är så korta avstånd att bil inte behövs eller att järnvägarna är så utbyggda som det går att göra. Men det hindrar inte en belgare eller, för den delen en europé i Bryssel, att åka bil överallt.
Det åks bil till lekparken, även om den bara ligger två kvarter bort. Det åks bil till kusten även om köerna är oöverskådliga och tågen mycket snabbare. Det åks bil till affären, till IKEA, till muséer och till utflykter. Kort sagt till allt. Man räknar helt kallt med att det tar längre tid - men man får ju sitta i sin egen bil i alla fall.
Det är knappt förberett för fotgängare ens. Häromveckan var jag på utflykt till Waterloo. Efter fyra år i Bryssel tyckte jag tiden var mogen för ett besök på slagfälten. Billös som jag är, tog jag tåget och klev av på anvisad station. Ingen synlig turistinformation så långt ögat nådde! Tack och lov för modern teknologi. Med en iPad lyckades jag klura ut varthän jag skulle vända nosen.
Promenaden genom Waterloo var behaglig. Litet höstkänsla men ändå rätt varmt. Turistbyrån var extremt hjälpsam och jag utrustades med kartor och information och mitt egna fälttåg kunde börja. Inomhus. Det var först Wellingtons högkvarter och sedan buss ut till fälten och inomhusbio.
För att nu återvända till min klagosång över bilismen, kunde det konstateras att trottoarer inte fanns. Inga gångbanor för bussåkande besökare. Men bilisterna hade fin körbana. Detsamma gällde vägen mot tågstationen - som var en annan än ankomststationen. Inga gångbanor. No nothing! Det är bara att acceptera - bilen är belgarens bästa och mest värdefulla vän.
Men det var välordnade parkeringar och ett snyggt museum. Spännande upplägg och väldigt pedagogiskt. Sedan var det bara att ta de 226 trappstegen upp till Lejonets mun - det ståtliga monumentet över krossandet av Napoleons armé den där sommardagen den 18 juni 1815.
Lustigt nog hade jag ett svenskmöte i trapporna. På nedvägen mötte jag en pustande mamma med en liten lintott i handen. Killen sa glatt "hej hej" och jag svarade förstås med samma och lade dessutom till ett "det är rätt jobbigt, eller hur". De båda passerar men sedan vänder sig mamman om och utbrister " men du talar ju svenska"!