 |
| Amelia Andersdotter. |
Debatt: Irländarna har flera anledningar att rösta nej till Lissabonfördraget på fredag. Vi behöver ett bättre fördrag som stärker demokratin och skapar tilltro till unionen som organisation. EU har försuttit en chans att tänka om och tänka rätt. Den största missen är parlamentets fortsatt inskränkta makt, skriver Amelia Andersdotter, internationellt ansvarig Ung Pirat.
Härom veckan skapade Italiens premiärminister Silvio Berlusconi rubriker när han föreslog att ett nytt nej på Irland borde leda till skapandet av ett "kärn-Europa" bestående av de medlemsländer som vill gå vidare med Europaprojektet. Slutsatsen ligger förstås nära till hands när man inser vilket prestigeprojekt Lissabonfördraget är för Europeiska Unionen.
Paus utan tanke
EU tyngs av ett svårhanterligt juridiskt ramverk, och är i behov av tydligare gränser och grundfördrag. Man har också investerat avsevärd tid och mycket pengar i att driva Lissabonfördraget i hamn, först i skepnad av ett konstitutionellt fördrag mellan åren 2000–2005. Efter att fransmän och holländare sagt nej till fördraget tog EU en officiell tankepaus för att två år senare lägga fram i stort sett samma förslag under namnet Lissabonfördraget. Tankepausen blev tyvärr bara en paus när den borde ha blivit en tanke.
Ett nytt nej på Irland innebär konstitutionell chock, ett handlingsförlamat EU som dessutom fortsätter hindras av sina äldre, sämre förslag.
Men bristerna i Lissabonfördraget är många. Även om det ligger något i att Lissabonfördraget är en kompromissprodukt, och dras med kompromissprodukters urvattning och nackdelar, är frågan exakt hur utvattnat och dåligt ett kompromissförslag får bli innan man säger nej.
EU-kommissionen bedyrar att fördraget innebär ett klarare regelverk och ett mer demokratiskt EU men vid närmare åsyn är fördraget snarare ett sätt att skapa tydliga regleringar för att ge EU befogenheter medborgarna inte vill att EU ska ha, och det största demokratiska underskottet, maktbalansen mellan EU:s institutioner parlamentet, kommissionen och ministerrådet, kvarstår.
Den största missen
Den största missen i Lissabonfördraget är parlamentets fortsatt inskränkta makt. Medan man försökt jämna ut maktbalansen mellan ministerrådet och parlamentet i lagstiftningsprocessen, är det fortfarande ministerrådet som kommer att ha sista ordet inför förlikning. Med tanke på hur mycket makt som faktiskt koncentrerats i Bryssel är det rimliga att det är tvärtom: parlamentet borde få sista ordet, i alla lagförslag, alltid.
Lagstiftningsprocessen borde också öppnas upp så till vida att även andra institutioner, till exempel parlamentet, kan initiera lagstiftningsförslag. Idag innehåller fördraget bara en försiktig omnämning av någon form av schweizisk direktdemokratisk modell, där ett medborgarinitiativ om en miljon underskrifter ska få kommissionen att titta närmare på om en viss typ av lagstiftning bör införas.
Demokrati en överlevnadsfråga
För att överleva på lång sikt behöver Europeiska unionen skapa en bild av sig själv som en demokratisk och deltagande organisation. Med maktöverföringen som sker via Lissabonfördraget gäller olyckligtvis det motsatta.
När PR-kommissionären Wallström säger att ledarskap är att fatta beslut utan att låta sig påverkas av tillfälliga opinionsströmningar missar hon tyvärr att samma uppfattning inte fått fäste i opinionen, och när före detta säkerhetskommissionären Frattini ville involvera parlamentet mer i hans generaldirektorats arbete missar han att samarbetet för parlamentarikernas del mest blir som passiv deltagare, eftersom de konstitutionella verktygen för aktivt deltagarskap inte finns.
En parlamentariker som uppfattar en brist i kommissionens policys har egentligen som enda utväg att skicka iväg en fråga till direktoratet och hoppas att de tillsätter en utredning, som oftast naturligtvis resulterar att kommissionen hade rätt från början.
Vi behöver ett bättre fördrag
Nej, anledningarna för irländarna att rösta nej är många. Vi behöver ett bättre fördrag, som faktiskt stämmer överens med
opinionsströmningarna, stärker demokratin på ett adekvat sätt och skapar tilltro till unionen som organisation.
Att det vore ett bakslag för EU med ännu ett nej är faktiskt deras eget fel: de hade en chans att tänka om och tänka rätt 2005, men valde att fortsätta med det dödfödda projekt Frankrike och Nederländerna redan röstat ned.
Amelia Andersdotter
Internationellt ansvarig för Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund.
Mest lästa i veckan
.gif)
