Ministerrådet även kallat rådet, heter formellt Europeiska unionens råd och består av företrädare från alla medlemsländers regeringar. Det ska inte blandas ihop med Europarådet som samlar även länder utanför EU eller Europeiska rådet som är organ för EU-ländernas stats- och regeringschefer.

Ministerrådet är en juridisk enhet men finns av praktiska skäl i tio olika varianter, bestående av en minister från varje lands regering beroende på vilken fråga som diskuteras. När miljörådet har möten representeras Sverige av miljöministern medan ministerrådet med den långa titeln Sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor, ofta kräver flera olika ministrars uppmärksamhet. Ministerrådet behandlar förslag från EU-kommissionen.

Rådet är lagstiftande inom EU och varje minister har befogenhet att fatta bindande beslut för sin regering. Om inget annat anges i fördragen fattas beslut sedan första november 2014 med så kallad dubbel majoritet: minst 55 procent av medlemsländerna vars sammanlagda befolkning motsvarar minst 65 procent av EU:s invånare måste säga ja. En blockerande minoritet för att stoppa ett förslag måste bestå av minst fyra länder och mer än 35 procent av befolkningen, se röstkalkylator. Om beslut inte fattas med kvalificerad majoritet sker det med enhällighet, vilket innebär att alla länder måste vara överens.

I praktiken är länderna oftast överens om hur en fråga bör lösas eller vad en ny lag ska innehålla för regler varför omröstningar inte är så vanliga. I de allra flesta frågor delar rådet sin makt med Europaparlamentet och ett beslut kräver därför att rådet och parlamentet är överens.

I 2018 års stora riksdagsutredning om EU-arbetet i riksdagen betonas att möjligheterna att få genomslag för en nationell ståndpunkt ökar ju tidigare i processen den förs fram. Om en medlemsstat lyckas få sina ståndpunkter beaktade redan i det förslag som EU-kommissionen lägger fram, ökar sannolikheten att ståndpunkterna tillgodoses i den slutliga rättsakten.

Om det finns en blockerande minoritet kan en grupp om minst nio stater, i många fall och enligt vissa regler, genomföra ett gemensamt förslag inom sina länder, så kallat fördjupat samarbete. Förutsättningen för ett sådant samarbete är att en kvalificerad majoritet av medlemsländerna godkänner det. Sedan 2010 finns fem fördjupande samarbeten: lagval vid skilsmässor, patentskydd, skatt på finansiella transaktioner, makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden samt inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten. Sverige är med i samarbetet kring patentskydd och makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Ministerrådet har som regel två betydelsefulla nivåer under ministernivå: Arbetsgruppsnivå och Coreper. I vissa frågor finns också särskilda kommittéer.

Arbetsgrupper består av sakkunniga diplomater från varje medlemsland som vanligtvis går igenom EU-kommissionens förslag mycket grundligt. När en arbetsgrupp anses klar lyfts ärendet upp till ländernas chefsdiplomater i det så kallade Coreper.

Coreper, de ständiga representanternas kommitté, har två avdelningar och träffas varje vecka för att förbereda ministerrådsmöten. Coreper behandlar frågor som är för politiska för arbetsgrupperna, men för "tekniska" för rådet. Alla frågor måste passera Coreper innan de kan sättas upp på en dagordning för ett rådsmöte.

I praktiken tas de flesta politiska besluten av toppdiplomater på Corepernivå efter instruktion från respektive lands regering. En viktig kommitté som bryter mönstret och står på samma beslutsnivå som Coreper är Särskilda jordbrukskommittén. Jordbrukskommittén behandlar de flesta frågorna som rör den gemensamma jordbrukspolitiken och förbereder jordbruksministrarnas möten.

Ministerrådets ordförandeskap roterar var sjätte månad och ordförande är den minister vars land för tillfället är ordförandeland. Ordförandelandet leder rådets arbete och representerar rådet gentemot EU:s andra institutioner, exempelvis i förhandlingar med parlamentet. Sverige var ordförandeland 2001, 2009 och blir det igen 2023. Se aktuellt ordförandeland i box till vänster.

EU-länderna eniga om det mesta

Europaportalen har kartlagt vilka alla nya EU-lagar mellan juli 2014 och december 2018. Den granskningen visar att medlemsländernar i ministerrådet är eniga i de flesta frågor. I bara 15 procent av omröstningarna om 330 ny lagar röstade ett eller flera medlemsländer nej. Sverige röstade nej endast fem gånger.

Mest ekonomi och finans

Europaportalen har delat in de 330 EU-lagarna efter område. Det klart största av dessa är ekonomi och finans som omfattar över en fjärdedel av alla nya lagar. Därefter kommer området rättsliga- och inrikesfrågor som bland annat behandlar migration och brottsbekämpning. Politikområdena har i och med finanskrisen och flyktingkrisen hamnat allt högre på EU:s dagordning och sammanställningen visar detta i antalet nya lagar.