Läsartext: Lägg ner EUs 2020-strategi

Det kan låta hädiskt för somliga, men personligen anser jag att det bästa vi kan göra är att lägga ned EUs 2020-strategi. Det finns viktigare saker att lösa.

Det är förvisso färre frågor som ska prioriteras i 2020-strategin än de 24 politikområden som fanns i den förra - Lissabonstrategin. Det som nu ska prioriteras är hållbar tillväxt, smart tillväxt och tillväxt för alla. Tillväxt på både längden och tvären. Otydlig mångfald ersätts med lika otydlig enfald.

Frågan är om någon blir lyckligare av denna extrema fokus på tillväxt. Seriös forskning visar att de rika länderna ur ett globalt perspektiv har nått vägs ände när det gäller ekonomisk tillväxt för att befrämja hälsa, social trygghet och andra mått på människors välbefinnande.

Det stora problemet är ojämlikheten, inte bristen på tillväxt. Den offentliga sektorns roll för nya jobb har utelämnats i 2020-strategin.  Särskilda satsningar för att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden saknas också.

Strategin pekar ut fem huvudmål.

1. 75 procent av befolkningen ska vara sysselsatta till 2020.
2. 3 procent av ländernas nationalbudgetar ska anslås till FoU.
3. 20 procent av CO-2 utsläppen ska minskas till 2020.
4.  Högst 10 procent ska få lämna skolan i förtid och 40 procent bör ha en akademisk examen. Detta har Tyskland problem med. Deras delstater har stor makt över utbildning och kultur.
5.  Ett antal miljoner européer bör slippa riskera att leva i fattigdom.

Målen kompletteras med sju fluffiga flaggskeppsinitiativ på både EU-nivå och nationell nivå. Reklammakare har varit behjälpliga och döpt flaggskeppen till ”Innovativa unionen”, ”Ungdom i rörelse” och ”Nya skickligheter för nya jobb”, bara för att nämna några exempel.

Inre marknaden, EU-budgeten, privat finansiering samt den externa politiken och sunda statsfinanser anges som instrument för att ekonomisera strategin. Den svenska regeringen hävdar i sitt positionspapper att en absolut förutsättning för att lyckas är att det råder ekonomisk stabilitet och sunda finanser i EU-länderna. Detta kan ta ganska lång tid att uppfylla.

Innehållet är ur ideologisk mening detsamma som i den gamla strategin - tillväxt för dess egen skull, ohämmad konkurrenskapitalism, där företag inom EU ska konkurrera ut varandra, vilket ska få människor att tro att det leder till fler jobb.

Metoden för att genomföra projektet för medlemsländerna är också vid första anblicken likadan som Lissabonstrategin. Det är den så kallade öppna samordningsmetoden.
Europeiska rådet, stats- och regeringscheferna, äger frågan. Men det har kommit till en avgörande förändring, nämligen att Europeiska rådet ska bli en ekonomisk regering. Detta uttalades vid toppmötet den 25-26 mars i Bryssel.

EU-kommissionen ska övervaka och komma med förslag på lagar och rekommendationer. Parlamentet ska mobilisera medborgarna. Men också bli delaktiga med regeringarna i besluten över de lagar som kommissionen lägger fram för att befrämja strategin.

En ekonomisk regering innebär tydliga ingrepp i ländernas nationella suveränitet när det gäller skatter, socialförsäkringar, arbetsmarknadssatsningar etc. Med en sådan inriktning närmar vi oss en renodlad förbundsstat.

Förbundsstater drar isär samhällena och ökar ojämlikheten. USA är ett slående exempel på detta. Trots att USA är världens rikaste land mätt utifrån medelinkomst per capita så är klyftorna mellan rika och fattiga, och mellan olika delstater, enorma.

Men även i Tyskland har klyftorna vidgats påtagligt. Den sociala dumpingen av arbetskraft är numera systematiserad. För att inte tala om den ryska federationen där den förväntade levnadsåldern är 17 år lägre än vad den är på Kuba.

Den rättsliga grunden för projektet baseras enligt regeringens positionspapper på den nyliberala politiska linje som medverkat till den finansiella och ekonomiska krisen i världsekonomin (artikel 119 i EU-fördraget).
Den utgår från den inre marknadens principer om marknadsekonomi och fri konkurrens. I samma rättsgrund betonas också att med euron som verktyg så kan huvudmålet om prisstabilitet garanteras.

Hur gynnsamt är då läget för att förverkliga strategin? Realistiskt sett så krävs det minst fem år av återhämtning från den ekonomiska och finansiella krisen. Arbetslöshet har en tendens att bita sig fast under lång tid efter kriser av det slag vi har fått uppleva. Flertalet medlemsländer väntas också under 10 år arbeta med att amortera av sina statsskulder.

EU-budgeten motsvarar endast 2,5 procent av ländernas offentliga utgifter. 80 procent av EU-budgeten är fastlåst i jordbruks- och regional/strukturfondsstöd. Kommissionen hade innan den tillträdde ett radikalt förslag på att reformera EU-budgeten. Men det ogillades starkt av stora jordbruksländer och EU-parlamentet. Kommissionen tycks nu ha backat. Jordbruksstöden anses vara fredade för överskådlig tid. I kommissionens förslag till 2020-strategi lyfts särskilt struktur- och regionalstöden fram som verktyg för att skapa jobb och tillväxt. Men dess jobbeffekter har ingen hittills kunnat utvärdera med trovärdighet.

Aldrig har läget för politiska reformer inom EU haft så svaga förutsättningar att lyckas. Men om EU slår till med att gå in och styra ländernas budgetprioriteringar så kommer motståndet växa lavinartat. Då kan strategin bli mycket skadlig.

Det saknas nämligen efterfrågan på ett Europas förenta stater bland Europas medborgare.