Läsartext: Medlemsstaterna glömmer lätt vad de lovat

Tommy Svensson skriver i replik: ”EU 2020 innehåller bra, men luddiga mål för sysselsättning, forskning, klimat, utbildning och fattigdomsbekämpning. Sannolikt kommer man inte nå ett enda, men om man kommer en bra bit på vägen kan det vara gott nog”. Jag upprepar Tommy Svensson tycker att målen är luddiga men okej; att man förmodligen inte kommer att uppnå ett enda av dem, men att det är också är okej. Vad ska vi då ha EU 2020 till undrar jag?

Tommy Svensson och jag är överens om att den huvudsakliga anledningen till att Lissabonstrategin inte lyckades var att regeringarna på hemmaplan inte genomförde vad man kom överens om på Europeisk nivå. Jag menar därför att kommissionens roll som garant för att EU 2020 inte ska gå samma öde till mötes bör stärkas. Vad jag föreslår är dock ingen formell maktöverföring (utvidgad fördragskompetens) för kommissionen, utan snarare att man använder de medel som står till buds – nämligen en smartare användning av strukturfonderna. Annars riskerar vi att återigen få en agenda med ambitiösa mål och vackra ord om Europa, men som ignoreras nationellt.

Det är korrekt att både Lissabonstrategin och EU 2020 till stora delar täcker politikområden som ligger utanför EUs fördragsstadgade kompetens, och det var just inom dessa områden som den öppna samordningsmetoden skulle fungera som en slags ”tredje väg”. Som en hybrid av både mellanstatligt- och överstatligt samarbete. Tanken var god, men har uppenbarligen inte fungerat.

Jag håller med Tommy Svensson om att politikområden som arbetsmarknad, sysselsättning och socialpolitik ytterst är - och fortsättningsvis bör vara – nationella angelägenheter. Men jag tror samtidigt att vi har mycket att vinna på ökat samarbete genom ömsesidiga målsättningar även inom dessa områden, eftersom den framtida problembilden (globaliseringstryck och färre unga som ska försörja fler äldre) är gemensam för samtliga EU-medlemsländer. Att gemensamt möta dessa utmaningar är vad EU 2020 handlar om, och om agendan ska spela någon roll måste vi ta till oss av de misslyckanden som präglat Lissabonstrategin.

Att driva på och förbättra målen är en politisk process där trycket måste komma underifrån, från medborgarna. När dessa mål sedan slutligt beslutas, av våra politiska företrädare i Europeiska rådet, vore det olyckligt om de återigen ”glöms bort” så fort regeringscheferna lämnar Bryssel. Att driva på - och kontrollera att detta inte upprepas - är därför en europeisk angelägenhet som lämpligast görs av EU-kommissionen, den institution som har till uppgift att tillvarata unionens gemensamma intressen.