Gästkrönika: Den inre marknaden är krisinstrumentet

Inom EU har pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina prövat inre marknadens förmåga att hantera kriser. Medlemsländerna stod dåligt rustade inför utmaningarna. Flera av dem ifrågasatte i ett tidigt skede den fria rörligheten och stängde sina gränser. Mot denna bakgrund föreslog EU-kommissionen i höstas ett krisinstrument för att säkra EU-samarbetet och den fria rörligheten. Men förslaget ger EU-kommissionen ett långtgående mandat och frågan är om rätt avvägningar har gjorts.

Även om krisinstrumentet har tagits fram med de bästa intentioner så finns all anledning att se närmare på de konsekvenser som förslaget kan innebära. I rådet och i Europaparlamentet skärskådas förslaget nu under våren.

Kriser innebär att man kan behöva vidta extraordinära åtgärder. Men när den interna balansen mellan EU:s institutioner rubbas måste de bevaka att inte makt förskjuts till en institution, i det här fallet EU-kommissionen, på ett otydligt och ogenomtänkt sätt. Det är nödvändigt för att bibehålla ansvarsfördelningen och förutsägbarheten inom EU.

Viktiga värden och principer 

En viktig principiell fråga är om offentliga ingripanden och kontroll i den omfattning som föreslagits är förenliga med EU-fördragen. Att EU-kommissionen ges mandat att besluta om vad som ska utpekas som strategiska resurser, kritiska varor och tjänster – och till och med begränsa den fria rörligheten för dessa i samband med kris – innebär att EU:s grundläggande värden kring rörlighet på den inre marknaden får ge vika.

Enligt förslaget ska EU-kommissionen och medlemsländerna få insyn i företagens leveranskedjor. Det är en oroande trend att olika typer av kritiska varor träffas av den här typen av regelkrav, såsom exempelvis halvledare genom European Chips Act eller kritiska råvaror genom Critical Raw Materials Act. Fria, välfungerande och dynamiska marknader riskerar att bli mer begränsade och stela.

Förslaget innebär också att EU-kommissionen i en kris kan sätta sig i förarsätet gentemot företagen och prioritera deras ordrar, något som varken stämmer överens med marknadsekonomiska principer eller tar hänsyn till äganderätten. En sådan potentiell risk att produktionen läggs om vid händelse av kris och att avtal inte kan efterlevas av den europeiska avtalsparten, riskerar att hämma viljan hos utländska aktörer att handla med och investera i EU. Det kan skada EU:s handelsrelationer med tredjeland samt begränsa investeringsviljan.

Marknad istället för planekonomi 

EU-kommissionens förslag till krisinstrument borde genomgående omarbetas. I stället för en planekonomisk vurm måste EU-kommissionen och medlemsländerna ha ett större förtroende för den inre marknaden och dess marknadsekonomiska funktionssätt.

EU:s inre marknad firar 30 år i år. Det har varit en hel del kriser under dessa år, såsom krig på vår kontinent, finanskris, terrorattacker och flyktingströmmar, men hur vi än väljer att mäta så har Europa blivit både rikare och starkare genom att vi öppnat upp våra ekonomier och skapat en gemensam marknad. Det allt djupare ekonomiska samarbetet har bundit våra länder närmare varandra.

EU:s institutioner ska fokusera på att uppnå det ursprungliga ändamålet, att säkerställa fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer, även i tid av kris. Att upprätthålla dessa grundläggande friheter även i kris skapar en robust marknad som möjliggör för företag att fortsätta sin produktion och behålla sina anställda.

Massor att ordna

Här finns massor att göra. Det handlar om att stärka konkurrenskraften genom att förstärka och fördjupa den inre marknaden; säkra välfungerande konkurrens; skapa förutsägbara och transparenta regler för handel såväl inom som utom den inre marknaden; skapa en kostnadseffektiv grön omställning; skapa förutsättningar för att driva den digitala teknikutvecklingen framåt och offensiva satsningar på gemensamma forsknings- och utvecklingsprogram.

Det är vår tilltro till samarbetet och den fria marknaden som är receptet för fred och utveckling och som lett oss fram hit. Det är den inre marknaden i sig själv som ÄR krisinstrumentet och därför firar 30 år i år.

Cemille Üstün
Gästkrönikör
Policyansvarig EU:s inre marknad
Svenskt Näringsliv