Gästkrönika: Sociala rättigheter viktig del i EU-utvidgning

Den svenska arbetsmarknaden har länge varit en del av en internationell kontext – från fri rörlighet i Norden 1954 till EU-medlemskapet 1995. Idag står vi inför nya utmaningar när diskussionen om ytterligare EU-utvidgning tar fart.

En stor del av debatten inför folkomröstningen 1994 om Sveriges medlemskap i den dåvarande EU handlade- i vart fall i arbetarkollektivet- om arbetsmarknaden och behovet av garantier för att våra regler för arbetsvillkor och kollektivavtalsreglering skulle kvarstå när vi gick med. I slutändan var fackföreningarnas stöd för ett ”ja” i folkomröstningen viktigt för utfallet. 

1995 utvidgades så EU, när Sverige, Finland och Österrike blev medlemmar. 

Därefter har EU utvidgats ett flertal gånger, och en röd tråd för den svenska fackföreningsrörelsen har under dessa utvidgningar varit att stå upp för likabehandling av alla arbetstagare och att säkerställa kollektivavtalsmodellen.   

Det pågående kriget i Europa och ökade globala spänningar gör den geopolitiska nödvändigheten av en ny EU-utvidgning tydlig.

En större union kan bidra till att säkra stabilitet, främja tillväxt och stödja konkurrenskraften samtidigt som den europeiska demokratin, rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna skyddas och utvidgas. 

Samtidigt är det viktigt att se till att processen sker på ett sätt som gör att potentiella risker hanteras på ett lämpligt sätt. Det gäller exempelvis frågan om hur en utvidgning skulle påverka den gemensamma arbetsmarknad som EUs inre marknad också utgör. 

Inför den stora östutvidgningen 2004 gjordes ett omfattande arbete i den svenska statsförvaltningen i syfte att analysera potentiella effekter på arbetsmarknaden. I utredningen ”EU:s utvidgning och arbetskraftens rörlighet” (SOU 2002:116) föreslogs bland annat att Sverige skulle använda sig av övergångsregler för arbetskraft från de nya medlemsstaterna i syfte att undvika ”social turism” och dumpade sociala villkor. 

Även inom LO diskuterades frågan noggrant, och även om det i vissa sektorer sågs behov av övergångsregler, landade LO i att inte förorda övergångsregler. Det främsta skälet var att de befarade problemen med press nedåt på arbetsvillkor och löner inte var kopplade till den fria rörligheten för arbetstagare- utan snarare till hur oseriösa företag kunde använda sig av reglerna kring fri rörlighet för tjänster och företagens etableringsrätt för att säkra billig arbetskraft. Istället för övergångsregler krävde LO därför – bland annat- strängare regler för entreprenörsansvar och tillfälligt arbete samt ratificering av grundläggande ILO-konventioner. Slutligen var Sverige ett av få länder som inte införde några övergångsregler för de nya medlemsländerna. 

På många sätt kvarstår samma problem än idag; utstationerade arbetstagare, bemanningsanställda och tredjelandsmedborgare är bland de mest utsatta på EU:s arbetsmarknad. Företag med tveksamma affärsmetoder drar nytta av den fria rörligheten, åsidosätter arbetsmiljöregler och väljer bort goda arbetsvillkor till förmån för högre vinstandelar. 

Samtidigt är det mycket som förändrats de senaste 20 åren. Inte minst är en betydligt större andel av de som utför arbete idag egenanställda, uppdragstagare eller gig-arbetare snarare än traditionellt anställda. Övergångsregler med begränsningar av den fria rörligheten för arbetstagare skulle i flera fall inte beröra dessa grupper. 

Tidigare utvidgningsomgångar har visat att utan adekvata skyddsåtgärder kan skillnaderna i arbets- och levnadsstandard mellan länderna leda till oönskade konsekvenser såsom social dumpning, kompetensflykt och större ojämlikhet mellan arbetstagare inom unionen Högkvalificerade och rörliga arbetstagare är de som kommer att dra vinstlotten. 

I sin senaste rapport om statusen för utvidgningen konstaterar EU-kommissionen att det fortfarande finns många utmaningar för arbetsmarknaderna i kandidatländerna, exempelvis odeklarerat arbete och lågt arbetskraftsdeltagande av kvinnor .  

Närmandet till EU genom ekonomisk konvergens måste, menar kommissionen, gå hand i hand med social konvergens, baserad på exempelvis principerna i EU:s sociala pelare. Det är avgörande att kandidatländerna gör framsteg när det gäller att utveckla välfungerande arbetsmarknadsstrukturer och institutioner, effektiva socialförsäkringssystem och en stark social dialog. 

Det är lätt att hålla med kommissionen i den delen. Parallellt med att se den geopolitiska och säkerhetsmässiga aspekten- och nödvändigheten- av en utvidgning måste vi verka för att utvidgningen inte leder till en urholkning av arbetstagarnas rättigheter eller undergräver den europeiska sociala modellen. 

För LO och flera av våra nordiska systerorganisationer är det viktigt att:

• Det kommande EU-paketet om rättvis rörlighet tar itu med utmaningarna för att säkerställa likabehandling av mobila arbetstagare
• Anslutningsprocessen är meritbaserad, upprätthåller Köpenhamnskriterierna och inte genar på grund av geopolitiska överväganden,
• Kollektiva förhandlingar, social dialog och bildandet av organisationer på arbetsmarknaden aktivt stöds i anslutningsprocessen

En gång var även Sverige ett kandidatland. Erfarenheten visar att likabehandling av arbetstagare är avgörande för ett starkt och socialt Europa – där konkurrens med dåliga villkor aldrig får bli norm.

Karla Wixe
Gästkrönikör
EU-samordnare, LO