När jag växte upp hade jag en kompis vars mamma hade tyskt påbrå. Varje gång min kompis lyckades göra sin mamma riktigt arg så strömmade en tirad av okvädningsord på tyska ur hennes mun. Ursprunget och sakernas tillstånd blev väldigt tydliga. En inte helt ovanlig reaktion har jag senare förstått. Många återgår till sitt modersmål när sinnet rinner till. På samma sätt har eurokrisen lagt existentiella förändringar inom EU i öppen dager.

Det kanske mest iögonfallande är det delvis återuppväckta tysk-franska samarbetet. ”Merkozy” håller i taktpinnen men det är i mångt och mycket Tyskland som dikterar riktning och fart när det gäller hur krisen ska hanteras. Förvisso med vissa eftergifter för att hålla Paris i schack. Sedan Merkel blev förbundskansler så har en stor förändring skett i Tyskland som inte till fullo har uppmärksamts i debatten. När Merkel som nytillträdd kansler i december 2005 deltog i slutbataljen kring EU:s nuvarande långtidsbudget så var det återigen Tyskland som satte det sista stygnet i säcken när den skulle sys ihop. Genom att avstå en särskild pott pengar riktad till en del av Tyskland till förmån för Polen avvärjdes ett polskt veto. Tyskland ”tog en kula” för Europas bästa. Tyskland har en lång tradition av att vara EU:s bankir och kassako. En del ser detta som att Tyskland betalar av på ”krigsskulden”. Priset för ett fredligt Europa har varit att betala för bland annat fransk jordbrukspolitik och det europeiska allmänintresset. Tyskland har sällan satt egenintresset i första rummet.

Inte längre. Något har hänt i Tyskland. Varken Merkel eller det tyska folket verkar längre vara beredda på att stå för EU-notan. Freden som EU skulle garantera tas för given och Tyskland har mer blivit som vilket annat EU-land som helst. Man ser i första hand till egenintresset. Inte till det europeiska allmänintresset. Eftersom Tyskland är den ekonomiska motorn i Europa får det här naturligtvis konsekvenser. Samtidigt är inte Tyskland så stort att man klarar av att göra EU till en tysk hegemoni. Tillsammans med Frankrike är det dock möjligt att styra utvecklingen. ”Merkozy”är lösningen även om samarbetet inte verkar sprunget ur ömsesidig respekt och förståelse utan snarare ses som ett nödvändigt ont både i Berlin och Paris.

En inte lika ögonfallande men ändå tydlig förändring är naturligtvis den stora utvidgning som EU genomgått, inte minst 2004 och 2007, men även 1995 när bland annat Sverige blev medlem. Göran Persson pratade ibland om ”EFTA:s revansch”. Med det menade statsministern att ett utvidgat EU innebar ett urvattnat EU, ett ”EFTA+”. Utvidgningen från 12 till 27 medlemsländer har fullständigt ändrat dynamiken i samarbetet. Här finns en stor förklaring till att Paris så tydligt slutit upp sida vid sida med Berlin. Sarkozy ser en mindre kärna länder kring euron som mer hanterbar. Franskt inflytande kan återigen komma i närheten av vad det en gång var.

Dessutom är länder som Storbritannien, Sverige och Tjeckien inte en del av denna kärna vilket gör det lättare att få stöd för fransk statskapitalism och protektionism. Som en eftergift till Paris har också Merkel gått med på att institutionalisera detta genom toppmöten för eurozonen två gånger per år. Frågan är alltså om vi om några år har ett ”EFTAplus” enligt Perssonska tankegångar eller om vi tydligare än i dag kommer ha två klubbar? Hur kommer ett nytt Tyskland, som delvis frigjort sig från sitt historiska arv, och det intensifierade samarbetet med Frankrike påverka EU:s utveckling?

Många kommentatorer varnar för ett Europa med två hastigheter. En hård inre kärna med ökad integration, inte minst ekonomisk och statsfinansiellt och en yttre ring som ”råkar” bestå av flera länder som förespråkar frihandel, den inre marknaden och öppenhet. För att denna utveckling ska bli verklighet krävs dock ett nytt fördrag som skapar grunden för ökad integration. Ett nytt EU-fördrag kräver samtycke av 27 länder och deras parlament (och en folkomröstning på Irland åtminstone). Det kanske inte framstår som den mest lockande övningen givet svårigheterna med att få konstitutionen och slutligen dess alter ego Lissabonfördraget, på plats. Brittiska euroskeptiker vädrar dock morgonluft. Nu har man fått verktyget för att återta kompetens från Bryssel. Ett nytt fördrag kräver brittiskt samtycke och då krävs det motprestationer är logiken.

Frågan är dock om den brittiska handen är så stark i detta kortspel. Euroländerna kan välja att skapa ett fördrag utanför EU-strukturen och då krävs inget brittiskt samtycke. Sannolikt har brittiska Tories överskattat sin styrka och bör kanske vara lite mer realistiska kring Storbritanniens ställning i Europa. Det var inte för inte som Sarkozy bad premiärminister Cameron fara och flyga häromsistens. Njugg självgodhet är inte alltid något som uppskattas av andra, allra minst i en situation som den nu uppkomna.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ett fördrag för eurozonen måste respektera EU-fördraget. Kom ihåg de begränsningar som EU-fördraget innebar när EFSF (EU:s krisfond) skapades. Att skapa ett tätare ekonomiskt politisk samarbete och statsfinansiell samordning samtidigt som Lissabonfördraget respekteras är inte lätt. En sak vore om alla 27 EU-länder hade sammanfallande intressen. Men med ett Storbritannien i kulisserna där regeringen mer och mer isolerar landet från EU är antagligen möjligheterna för juridisk kreativitet och krumsprång kring paragraferna svårare, annars väl beprövade knep i toppmötesverkligheten.

Vad kommer då att hända? Sannolikt det som alltid brukar hända när EU:s ledare möts på våning 50 i Justus Lipsius-byggnaden på Rue de la Loi i Bryssel: en otillfredsställande kompromiss kring den minsta gemensamma nämnaren, något som räcker för att hålla näsan över vattenytan ett tag till – inte mer - och som sakta leder Europa framåt på sin Golgatavandring bländade av en sol som går upp i öster. För att något annat skulle ske krävs en politisk elit som vågar ta ett ansvar och be om ett folkets mandat för ett enat Europa där vi tillsammans skapar ett välstånd för morgondagens generationer.