Debatt: EU-kommissionen vill sänka svenska löner

EU-kommissionen uppmanar Sverige att sänka ingångslönerna och reformera arbetsrätten. Det är ett direkt ingrepp i den svenska kollektivavtalsmodellen och arbetsmarknadsparternas självständighet. Sveriges statsminister och regeringen, som länge talat väl om den svenska modellen, måste agera. Menar regeringen allvar med att självständiga parter ska ta ansvar för utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden måste kommissionens rekommendationer med kraft avvisas.

I veckan presenterade kommissionen sina så kallade landsspecifika rekommendationer, som är en del av den europeiska planeringsterminen för ökad överstatlig styrning av EU-ländernas ekonomier. Euroländer som inte följer råden riskerar att dömas till böter.

När systemet med planeringsterminen infördes förra året fick sammanlagt sju medlemsstater skarp kritik avseende lönenivåer och/eller formerna för lönebildningen. LO och den europeiska fackföreningsrörelsen var redan då mycket tydlig i sin kritik. Löneförhållanden är en fråga enkom för arbetsmarknadens parter.

Trots detta beslutade Europeiska rådet i juni 2011, med stöd av den svenska regeringen, att godkänna rekommendationerna som sedan skulle komma att efterföljas vid nationella beslut om budgetar och strukturreformer. Exempelvis uppmanades Spanien att överge fackliga förhandlingar på branschnivå och att ersätta dessa med förhandlingar på företagsnivå i syfte att begränsa kollektivavtalens lönenormering. Under press från marknaderna, kollegorna i rådet och inför hotet om sanktioner från kommissionen genomförde den spanska regeringen dessa reformer.

Årets rekommendationer liknar de gamla. Kommissionen välkomnar att ett antal EU-länder har inlett långtgående reformer av sin arbetsmarknadslagstiftning för att begränsa kollektivavtalens lönenormering, men beklagar samtidigt att reformprocessen går så långsamt i vissa medlemsstater. Åtta  EU-länder (Belgien, Cypern, Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Malta och Slovenien) rekommenderas att reformera formerna för lönebildningen och sänka lönerna.

För Sveriges del rekommenderar kommissionen en översyn av anställningsskyddet och sänkta löner för LOs medlemsgrupper. Kommissionen motiverar detta med att deltagandet på den svenska arbetsmarknaden av unga människor och svaga grupper bör förbättras.

Detta är oacceptabelt. Alla rekommendationer som direkt eller indirekt kränker grundläggande fackliga rättigheter är oacceptabla. I eurokrisens kölvatten tycks alla medel vara tillåtna. Även sådana som står i strid med ILO:s kärnkonventioner. Den ekonomiska krisen verkar ha löst upp etablerade kompetensfördelningar mellan EU:s institutioner, medlemsstaternas regeringar och arbetsmarknadens parter.

Kommissionens rekommendationer ger uttryck för en kortsiktig och ansvarslös arbetsmarknadspolitik. Sverige kan och ska inte konkurrera med låga löner. Sänkta lägstalöner och avreglerade arbetsmarknader kommer inte att lösa eurokrisen. Vad som krävs är tillväxtfrämjande åtgärder i form av investeringar och en efterfrågepolitik.

Vi anser att lönebildningen är och ska förbli en nationell kompetens – i Sverige är det en fråga för parterna. EU:s institutioner, inklusive Europeiska rådet, ska inte agera smakdomare i lönepolitiska frågor. Formerna för lönebildningen och löneutvecklingen är som utgångspunkt fack och arbetsgivares ansvar, i vart fall i Sverige där parterna är jämbördiga.

Vi förutsätter att den svenska regeringen kommer att agera mot kommissionens rekommendationer, men det krävs även ett aktivt agerande av Sveriges riksdag. För att säkerställa att regeringen står upp för den svenska modellen måste riksdagen ge ett tydligt förhandlingsmandat till regeringsföreträdarna. Sveriges regering kan inte rösta för rekommendationer som avser löneförhållanden i EU-länderna, särskilt i Sverige.

Kommissionens rekommendationer står i strid med internationella normer och traditionerna på svensk arbetsmarknad. Ett passivt agerande från regeringens sida i denna fråga riskerar att på sikt allvarligt undergräva den svenska kollektivavtalsmodellen.

Att värna arbetsmarknadsparternas autonomi är ytterst en fråga om demokrati. Den fackliga förhandlingsrätten är en del av föreningsrätten, vilket i sin tur är en av hörnpelarna i en demokrati. Kommissionens rekommendationer kan inte avfärdas som teknikaliteter. Det är demokratiska värden som står på spel.

Söker EU:s institutioner kompetens att reglera löneförhållanden i medlemsstaterna får de föreslå nödvändiga fördragsändringar och söka folkligt stöd för detta. Demokrati kan inte tas för given.

Kommissionens politik riskerar att underminera förtroendet för demokratiska institutioner och hotar på det sättet hela det europeiska samarbetsprojektet. Utvecklingen är djupt oroande.

Johan Danielsson
Utredare LO

Claes-Mikael Jonsson
Jurist LO