Gästkrönika: Efter högersvängen – nu väntar en annan verklighet i EU

Efter ett antal år där europeisk fackföreningsrörelse haft EU-kommissionens öra, och där Europaparlamentets sammansättning speglat en vilja att genomföra socialpolitiska reformer, väntar nu en annan verklighet. Efter valet till Europaparlamentet i juni stod det klart att balanspunkten tydligt skjutits högerut, bland annat till följd av två nya partigrupper på yttersta högerkanten. 

När förslaget på sammansättning av den nya EU-kommissionen nu lagts fram av Ursula von der Leyen efter förslag från respektive medlemsstat förstärks bilden av politisk förflyttning högerut. Inte minst blir det tydligt efter en genomgång av de uppdragsbeskrivningar- ”mission letters”- som von der Leyen gett de föreslagna kommissionärerna.

Värna arbetstagares rättigheter 

En springande punkt i dessa är referenser till Mario Draghis rapport om EU:s konkurrenskraft (som ur LOs perspektiv visserligen innehåller flera intressanta delar som bl.a. ger möjlighet att lyfta upp parternas roll och betydelse för såväl konkurrenskraft som produktivitet). Som allmänna ingångar i uppdragsbeskrivningarna följer sedan krav på att minska administrativ börda, förenkla lagstiftning, minska rapporteringskrav m.m. Här kommer det att bli viktigt att säkerställa att strategin kring bättre lagstiftning inte leder till att arbetstagares rättigheter och standarder sänks.

Till detta kan läggas avsaknaden av lagstiftningsinitiativ och offensiva investeringsförslag, inte minst på det arbetsmarknads- och socialpolitiska området. Detta har europeisk fackföreningsrörelse reagerat mycket negativt på. 

För svenskt fackligt vidkommande är det inte nödvändigtvis något dåligt med färre direktivförslag på arbetsrättens område. Tvärtom. Men när intentionerna och inställningen från EU:s beslutsfattare snarast andas en återgång till när EU-samarbetet betraktades som ett marknadsliberalt projekt, där människan i huvudsak var ett verktyg för att förverkliga marknaden, bör även vi fundera ett varv till.

Den sociala dimension som EU-samarbetet sedan många år kompletterats med finns fortfarande på pappret. Men vad betyder det när det för första gången sedan 1970-talet inte finns någon kommissionsledamot vars titel hänvisar till sysselsättning och sociala frågor? Istället får rumänska Roxana Minzatu  (en av blott fyra kommissionärer från den socialdemokratiska partigruppen S&D) ansvar för en portfölj med titeln ”vice ordförande för människor, kompetens och beredskap”? 

Att det i uppdragsbeskrivningen återfinns referenser till fortsatt arbete med arbetsmiljöfrågorna, sociala dialogen, EUs sociala dimension och annat uppfattas som mindre betydelsefullt i en kontext när buzzwords i uppdragen kretsar kring ”humankapital”, ”regelförenkling” , ”produktivitet” och ”konkurrenskraft”. 

Sammansättningen av portföljer och uppdragsbeskrivningarna visar även mängder av överlapp mellan de olika kommissionsledamöternas portföljer. Om man i korthet tittar på LOs tre huvudfrågor inför Europaparlamentets kommande mandatperiod blir inte kartan lättare att tyda.

Ordning och reda på arbetsmarknaden

När det gäller LOs första prioritering ordning och reda på arbetsmarknaden, exempelvis, får den franska kommissionären Stephane Sejourné (liberal) ansvar för att revidera reglerna om offentlig upphandling, vilket blir viktigt i sammanhanget. Därtill kommer att den österrikiska kommissionären Magnus Brunner (konservativ) inom ramen för sitt ansvarsområde inre marknad och migration även ska arbeta med att förhindra utnyttjande och exploatering av arbetstagare. När det gäller att begränsa antalet underentreprenörer, däremot, ingår det för närvarande inte i någon portfölj. Där finns dock tryck från den socialdemokratiska partigruppen, inte minst från EU-politikern Johan Danielsson (S), inför de kommande veckornas utfrågningar av kommissionärskandidaterna.

Omställning för vanligt folk

LO:s andra huvudtema, Arbete för hållbar och rättvis omställning för vanligt folk, återfinns i ännu fler portföljer, och här får den spanska kommissionären, socialdemokraten Teresa Ribera Rodríguez, en tung uppgift. I hennes uppdrag ingår bl.a. att leda arbetet för sänkta energipriser, och att bekämpa energifattigdom. I utfrågningarna väntas hon även pressas kring frågan om ett direktiv för rättvis omställning, som många av de progressiva partierna i Europaparlamentet vill se, och som befinner sig precis i skärningspunkten för vad ett högervridet EU inte förväntas leverera på (arbetstagares rättigheter, och klimatfrågor i skön förening).

Demokrati och fackliga rättigheter

Demokrati och fackliga rättigheter, det tredje benet i LOs valplattform, lever också en disparat tillvaro. Irländaren och liberalen Michael McGrath får ansvar för demokrati och rättsstat. Som överrock har han den finska kommissionären Henna Virkkunen (konservativ) som utöver att vara vice ordförande för ”tech-sovereignty” också är huvudansvarig för just demokrati. De mer fackliga aspekterna av demokratiuppdraget hänvisas dock tillbaka till Minzatu, som får ansvar för att leverera en ”pakt för social dialog” tillsammans med de europeiska arbetsmarknadsparterna.

Hopp om en social dialog

Parallellt med att de föreslagna kommissionärerna de kommande veckorna ska grillas i Europaparlamentets utskott fortgår redan samtal mellan arbetsmarknadens parter om denna nya ”pakt för social dialog” som Minzatu ska leverera under början av år 2025. Givet den politiska inriktningen för kommande år är det viktigare än på länge att förhandlingarna mellan parterna på EU-nivå blir bra. Då kan i vart fall en gemensam grund läggas som EUs politiska beslutsfattare, oavsett politisk hemvist, inte utan svårighet kan rucka på. 

Den svenska modellen bygger som bekant på starka parter på båda sidor. I dagsläget borde det vara ett gemensamt intresse att se till att de fackliga strukturerna inte försvagas vare sig i Sverige eller annorstädes. Starka partsstrukturer kan leda till minskad efterfrågan på  detaljerad EU-lagstiftning framöver, vilket skulle vara bra för de europeiska parterna och för den svenska arbetsmarknadsmodellen.

De kommande utfrågningarna av EU-kommissionärerna i Europaparlamentet blir intressanta att följa. Därefter får tiden utvisa om den till synes fragmentiserade indelningen av ansvarsområde leder till resultat och effektiva beslut som kan gynna inte bara europeiska företag utan också alla de arbetstagare som får Europa att fungera. Och om den roll tidigare kommissioner tillskrivit arbetsmarknadens parter fortfarande finns kvar, eller om den stryker med i strävan efter administrativa lättnader och minskade rapporteringskrav.

Karla Wixe
Gästkrönikör
T.f. internationell chef, LO