Läsartext: Bryssel håller andan inför det brittiska valet

Det är val i Storbritannien den 6 maj och det verkar som att Tories kommer att stå som vinnare. Även om det kommer rapporter om att Labour närmar sig i opinionsundersökningar tror jag det är få som är redo att satsa någon större summa på något annat än en seger för David Camerons konservativa parti.

Detta parti har rört upp känslor i Bryssel under en längre tid och har haft en tradition av att konsekvent hävda det nationella självbestämmandet mot EU:s institutioner. Som ett starkt EU-kritiskt parti har man brutit sig ur den konservativa EPP-gruppen och bildat en egen marginaliserad grupp. Dessutom har man hela tiden bedrivit en högljudd kampanj mot Lissabonfördraget och lovat folkomröstning i frågan. Förhållningssättet till EU har rört sig från allt mellan en ganska sund kritik mot politisk toppstyrning till en påfallande nationalistisk romantisering av det gamla brittiska imperiets förträfflighet.

I veckan presenterades partiets 130 sidor långa valmanifest. I avsnittet som behandlar Europa (1,5 sida) säger man sig i första meningen vilja vara en positiv och konstruktiv samarbetspartner men att det i framtiden inte kommer att lämnas över någon mer makt till Europa.

Det utlovas en stopplagstiftning som syftar till att tvinga framtida regeringar att hålla folkomröstningar innan de ratificerar fördrag som ger mer makt till EU. Vidare utlovas det att partiet aldrig kommer att tillåta ett brittiskt deltagande i ett federalt Europa och inte heller något införande av euron som valuta. Det slås högtravande fast att ratificeringen av Lissabonfördraget var ett skamfullt förräderi [betrayal] mot landets demokratiska traditioner. Det utlovas ingen folkomröstning varken om fördraget eller EU som sådant, vilket man tidigare öppnat upp för. Det utlovas däremot en ”United Kingdom Sovereignty Bill” som ska garantera att den yttersta makten över landet ligger hos parlamentet i London.

Vad det i praktiken innebär kan man fråga sig men retoriken riktas mot de gummiparagrafer som infördes med Lissabonfördraget och som möjliggör maktöverlämning till EU utan fördragsändringar. Värt att notera är att Tories välkomnar ett turkiskt medlemskap i EU, då varje utvidgning antagligen försvårar integrationsprocessen.

Som jag nämnt finns det en tradition av kritik mot EU:s avlägsenhet och byråkratiska maktstruktur som gör det är svårt för medborgarna att göra sig hörda. I linje med det föreslås det också omfattande reformer av Storbritanniens politiska system. Man vill minska antalet parlamentsledamöter, sänka ministerlönerna och öka antalet folkomröstningar. Detta gör man för att föra ner makten till medborgaren. En ganska radikal reform som också föreslås är att det ska vara möjligt för en valkrets att återkalla förtroendet för en vald parlamentariker. Det ska även bli möjligt att välja högre tjänstemän efter en amerikansk modell.

I Bryssel håller man nu andan inför det brittiska valet och hoppas på en kompromissvillig framtida regering. Försök att närma sig Tories har gjorts av EPP-gruppen där många av Europas maktbärande konservativa partier representeras. Gruppens generalsekreterare Antonio López-Istúriz försökte få med britterna med motiveringen att de behövdes för att kunna trycka ner Tysklands ambitioner. Detta utspel föll inte i god jord hos Tories och antagligen inte heller hos CDU.