Läsartext: Nedrustningsavtalet imponerar inte

Det nya START-avtalet mellan Ryssland och USA kommer inte en dag försent. Men är avtalet ett sådant som kommer få verkningar långt in i framtiden och därefter? Att döma av massmedias reaktioner efter Obamas och Medvedevs signatur i Prag har det skapats nedrustningshistoria. Och det har onekligen tagits pyttesteg framåt, kanske mest när det gäller verifikationsfrågan. Men faktum är att nedrustningsbiten knappast är imponerande och till och med överdriven.

Det nya START innebär exempelvis att man räknar antalet stridsspetsar annorlunda än tidigare. De som tror att avtalet innebär att antalet kärnvapen nedrustas med omkring 25 procent kan känna sig grundlurade. Med det nya START kan man nämligen ha flera kärnvapen på samma flygplan och ändå få räkna det som ett enda kärnvapen! Därmed är det snarare tal om ett par procents nedrustning. Avtalet berör inte heller alla de stridsspetsar som ligger i förvar eller de taktiska kärnvapnen. Sammanlagt har USA och Ryssland omkring 20 000 kärnvapen totalt och att de utplacerade minskas till 1500 förändrar inte det faktum att vi likväl kan förstöra världen flera gånger om.

Att det på sina håll hänvisats till en rysk ovilja till nedrustning är faktiskt förvånande. Det är ju trots allt så att Ryssland ville gå längre i neddragningarna än vad slutresultatet blev. Ryssland ska nämligen ha föreslagit en betydlig lägre nivå om 500 stridsspetsar, delvis för att man egentligen inte har råd att rusta upp hela sin arsenal. Det är helt tokigt att USA inte kunde acceptera det ryska budet. Nu riskerar vi istället stå inför ett faktum där vi tvingar Ryssland att rusta upp istället för ner, och ger kärnvapenförespråkarna i de båda länderna oförtjänt stöd. Att man från ryskt håll ville få in ett kritiskt ord eller två om det amerikanska missilförsvaret ABM i START-avtalet är inte heller det en helt orimlig gissning, men att detta inte köptes av amerikanarna.

Vad har då avtalet för betydelse för Europa? I det långa perspektivet kan man tillåta sig att anlägga en viss optimism. Att Ryssland och USA ens samtalar och till och med enats om ett avtal är ett stort framsteg i sig självt. Nu vet ledarna i de europeiska huvudstäderna att diplomatins kugghjul snurrar relativt. Förvisso är avtalet inte förtjänt att kallas för ett nedrustningsavtal, men USA och Ryssland har ändå gett en signal om att man är villiga att leva upp till den pelare inom nedrustningsregimen NPT som varit katastrofalt eftersatt, nämligen ansvaret kärnvapenstaterna har att nedrusta. Ickespridningsprincipen, som lyfts fram när vi med rätta oroar oss för Nordkoreas eller Irans ambitioner, kan inte ensamt förfäktas utan måste kombineras med en vilja till nedrustning. Om inte de etablerade kärnvapenstaterna nedrustar, varför ska då andra göra det?

Därför bör de kärnvapenstaterna i Europa snarast tydliggöra att de tänker dra sitt strå till stacken och minska sina arsenaler. Dessutom - de intitiativ som tagits av Tyskland att bli av med de amerikanska taktiska kärnvapnen förtjänar allt stöd. USA har nämligen idag kärnvapen utplacerade i Tyskland, Italien, Nederländerna och Belgien. Norge, Luxemburg, Belgien och Nederländerna har tillsammans med Tyskland också lyft frågan inom NATO och vill se en diskussion om dessa rester från kalla kriget.

Det nya START-avtalet är förhoppningsvis bara startskottet för en ny tid då nedrustningsfrågorna åter sätts högt på dagordningen. Även i Europa. Och inte bara riktat gentemot USA och Ryssland, utan även mot våra vänner inom Europa.