Läsartext: Pressa fram demokratiska reformer i Azerbajdzjan

Den senaste utvecklingen i det oljerika landet Azerbajdzjan oroar EU och andra länderna som önskar se ett demokratiskt Azerbajdzjan. Men oron försvinner efter ett tag i hopp om en framtida stabilare situation. 

Nästa års final på melodifestivalen kommer att hållas i Azerbajdzjan, något som glädjer regimen. Många regimkritiker hoppas dock att Eurovisionen kommer att uppmärksamma att landet leds av en diktator. Då kommer omvärlden inse att Vitrysslands ökända president Lukashenko  inte är den enda av sin sort i Europa.

I teorin borde det vara så, att om man kan hålla sig till eurovisionsreglerna så ska man också kunna följa den europeiska konventionen och de mänskliga rättigheterna.  Men har varit svårt för regimen i Azerbajdzjan att följa de regler som landet har förbundit sig att respektera.

Men vad är konsekvenserna av en sådan politik och hur blir det med de länder som bryter mot den europeiska konventionen och de mänskliga rättigheterna?

Azerbajdzjan är medlem i Europarådet och OSSE och ingår i det Östliga partnerskapet inom EU.  Landet har länge kritiserats av Amnesty och andra internationella organisationer och stater för sina bristande mänskliga rättigheter, yttrandefrihet med mera.

Oppositionella politiker, regimkritiska journalister och bloggare fängslas. Folket lever fattigt samtidigt som regimen gynnas av de höga oljepriserna på världsmarknaden. Nuvarande presidenten Ilham Aliyev ärvde makten av sin far Heydar Aliyev som tillhörde kommunisteliten under Sovjettiden och har i princip styrt landet med järnhand långt innan självständigheten.

Revolutionsvågorna i arabvärlden har inspirerat oppositionen och demokratiaktivisterna i Azerbajdzjan, vilket har lett till att folk vågat gå ut på gatorna och demonstrera mot regimen. Den senaste demonstrationen den 19 april var den tredje under knappt två månader. Det var också då de svenska journalisterna greps. Det är inte  första gången som det Azerbajdzjanska folket har inspirerats av andra länders revolutioner  - senast hände det  under  de så kallade  Orange - och Rosa revolutionerna i Ukraina respektive Georgien. 

Azerbajdzjan har förbundit sig att respektera den europeiska konventionen och de mänskliga rättigheterna, men landet har inte visast något större intresse att följa dessa. Detta beror på att Azerbajdzjan och andra länder inte längre tar konventionerna på allvar, eftersom de inte drabbas av några konsekvenser. Eller för att låna ett uttryck från nationalekonomisk teori så uppstår det en så kallad ”Moral Hazard” situation i den meningen att länderna inte drabbas negativt om de inte följer den europeiska konventionen.  Praxis har varit att en eller flera politiker kritiserar länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna och sedan händer det inte mycket mer.

Det är uppenbart att detta inte kommer att fungera varken på kort eller lång sikt. Därför är det viktigt med resolutioner mot regimen – också åtgärder i form av uteslutning eller tillsvidareisolering är mycket rimliga.

Den demokratiska utvecklingen i Azerbajdzjan går tyvärr åt motsatt håll.  Hundratals oppositionella greps i maj och april inför fredliga demonstrationer mot regimen. I Sverige uppmärksammades detta när regimen grep de två svenska journalisterna Lotta Vikström och My Rohwedder Steel.

För EU är Azerbajdzjan en viktig partner när det gäller energisäkerhet. Landet är både en energiproducent och transitland för gas. Den tilltänkta gasledningen Nabucco, som ska transportera azerbajdzjansk och turkmenisk gas till Europa genom Turkiet, är viktig för EU för att bland annat minska beroendet av rysk gas.

Den brittiske europaparlamentarikern Graham Watson sa nyligen att EU bör ställa krav på Azerbajdzjan och pressa fram demokratiska reformer. Detta är vad EU bör fokusera på inte hur mycket gas eller olja Azerbajdzjan kan sälja till EU.