Läsartext: Dags för Van Rompuy att rädda unionen

Kvarteren runt Justus Lipsius-byggnaden i Bryssel återgår till den normala lunken efter förra veckans mästarmöte i tungvikt. Borta är polisavspärrningar och alla bilkorteger med stats- och regeringschefer. Frågorna som inställer sig: vad är det egentligen som hänt när krutröken lagt sig och vad var det som hände där på toppmötet natten mellan torsdag och fredag?

Fredagens och helgens tidningar var fulla av analyser. Inte minst brittisk press ägnade spaltmeter åt att vältra sig i konsekvenserna av det Cameronska vetot mot en förändring i EU-fördraget. Enligt The Economist så var det brittiska kravet att rulla tillbaka kvalificerad majoritet för en rad områden viktiga för Storbritannien, det vill säga att återinföra enhällighet. Något betydligt mer långtgående än att begära en nödbroms eller opt-out för Storbritannien. Att förslaget avvisades är kanske inte konstigt, då man dessutom verkar ha presenterat tankarna mer eller mindre vid sittande bord (van Rompuys kabinett verkar ha fått texten kvällen innan).

Samtidigt kan jag inte låta bli att slås av den nya dynamiken i EU, med en tysk hegemoni understödd av Paris. Ett "gammalt" Tyskland hade sett till det europeiska allmänintresset i större utsträckning. Försökt få Storbritannien ombord. Sådana övervägningar verkar inte aktuella längre. Istället är budskapet till Storbritannien: är ni med eller inte? Välj själva! En sådan attityd från tyskt håll är oroväckande.

Frågan är dessutom om det inte var Merkels side-kick Sarko som avgick med segern i fredags. Paris har hela tiden eftersträvat mellanstatligt samarbete i en trängre krets, vilket är exakt vad som mötet resulterade i. Vilka incitament hade Paris att försöka hitta en lösning för EU27? Jag tror Svarte Petter borde ha en fot på vardera sidan Engelska kanalen (åtminstone). I Berlin är det inte omöjligt att det finns en viss fadd eftersmak med lite distans till händelseutvecklingen i slutet av förra veckan.

Förhoppningsvis inser Tyskland att händelseutvecklingen inte ligger i deras intresse. På samma sätt bör känslorna svalna i London och "bulldog-attityden" läggas åt sidan. Vid närmare eftertanke bör båda sidor inse att man har sammanfallande intressen. Marstoppmötet är trots allt mer än tre månader in i framtiden. Det finns all tid i världen att sy ihop en kompromiss som inkluderar EU27.

Det är dags för Europeiska rådets ordförande, van Rompuy, att visa sina påstådda kvaliteter i att nå kompromisslösningar, som den belgare han är. Om Belgien till slut lyckades få en regering och hålla ihop landet, så vore det väl ett ändå ett underbetyg om inte EU kan hålla samman i en så allvarlig situation som den här?