Debatt: Allt talar för svensk seger i EU-domstol

Pierre Schellekens, EU-kommissionens chef i Sverige, försvarar kommissionens motiverande yttrande mot Sverige i svepande ordalag. Han anser, utan att motivera detta närmare, att vår lagstiftning innehåller kryphål och inte är effektiv nog att garantera att anställda inte fastnar i kedjor av visstidsanställningar utan att bli tillsvidareanställda.

Uttalandet är anmärkningsvärt mot bakgrund av att det kommer från en institution som EU-kommissionen. Vid uttalanden om vilken effektivitet som ett lands lagstiftning har måste det rimligen ställas höga krav på fakta som styrker dessa påståenden. Varken kommissionens yttrande eller Pierre Schellekens svarsartikel innehåller dock något som helst faktaunderlag som visar att Sveriges regler om visstidsanställningar verkligen skulle vara ineffektiva och i praktiken leda till det missbruk som påstås.

SCB:s statistik visar tvärtom att visstidsanställningar är den viktigaste inkörsporten till arbetsmarknaden och därefter fasta anställningar som Sverige har. Detta gäller särskilt för grupper som arbetslösa och ungdomar. Våra nuvarande regler har inte heller lett till en ökad användning av anställningar på viss tid. Andelen visstidsanställda har varit i princip konstant sedan mitten av 90-talet.

Allt talar också för att EU-domstolen skulle finna att den svenska lagstiftningen är förenlig med visstidsdirektivet. LAS tidsgränser ger ett fullgott skydd mot missbruk och i de fall då vi inte har några tidsgränser finns det mycket goda skäl för det.

LAS regelverk är utformat för att med tiden slussa in den visstidsanställde i en fast anställning. Allmän visstidsanställning och vikariat har en övre tidsgräns om två års sammanlagd anställningstid under en femårsperiod vardera innan de övergår i en tillsvidareanställning. Därtill finns det en företrädesrätt till återanställning som gäller för den som varit anställd i minst tolv månader under en treårsperiod. Företrädesrätten ger företräde till såväl tillsvidare- som visstidsanställningar och innebär bland annat att det inte är möjligt för en arbetsgivare att vänta ut anställningsskyddslagens tidsgränser utan att samtidigt avhålla sig från att anställa.

I de två övriga fallen av anställning på viss tid, säsongsanställning och anställning av den som fyllt 67 år, finns det ingen tidsgräns. Det finns dock starka objektiva skäl för detta och klausul 5 i ramavtalet hänvisar uttryckligen till att behoven i särskilda branscher eller för kategorier av arbetstagare ska beaktas vid det nationella genomförandet. Säsongsbetonad verksamhet präglas normalt av att årstidernas växlingar gör så att företaget bara kan erbjuda arbete under en del av året. Det har därför ansetts orimligt att de företag som är verksamma i sådana branscher ska behöva tillsvidareanställa sin personal för att sedan säga upp den på grund av arbetsbrist mot slutet av säsongen. Även säsongsanställda omfattas av företrädesrätten till återanställning. Reglerna avseende de som fyllt 67 år motiveras av att även dessa individer ska ha möjlighet att på ett flexibelt sätt kunna arbeta vidare även efter pension om de så önskar.

Det vore mycket olyckligt om kommissionens illa underbyggda kritik skulle medföra att det blev svårare för svenska företag att anställa på viss tid. Det skulle inte leda till fler tillsvidareanställningar, utan bara till minskad tillväxt och färre arbetstillfällen. Sverige befinner sig i ett läge med hög arbetslöshet, särskilt bland unga, och vi bör därför leta efter sätt att förenkla snarare än att försvåra insteget till arbetsmarknaden.

Våra regler uppfyller de krav på skydd mot missbruk som visstidsdirektivet ställer samtidigt som de håller vår viktigaste väg in på arbetsmarknaden öppen. Det finns det all anledning att värna om, även om vi tydligen kan behöva gå till EU-domstolen för att göra det.

Niklas Beckman
Arbetsrättsjurist
Svenskt Näringsliv