Debatt: Negativa likheter i svensk och brittisk EU-debatt

Den brittiska debatten om utträde ur EU (Brexit) är inte en utan flera debatter. I själva verket har de olika brittiska debatterna sina svenska motsvarigheter även om vi oftast inte ser detta eftersom kopplingarna kräver att man bortser från de nationella särdrag som förvisso är påtagliga.

Först och främst är det uppenbart för mig att den brittiska Brexit-processen är ett högt politiskt spel med såväl europeisk som brittisk och svensk ekonomi.

Den ekonomiska kris som utbröt hösten 2008 har skapat ett mycket bekymmersamt läge för stora ekonomier som EU och USA. Samtidigt är EU och USA i ett nära, ömsesidigt beroende med de andra stora ekonomierna i världen – inte minst Japan och Kina.

Med start i Mashallhjälpen efter andra världskriget har det byggts upp allt öppnare, alltmer integrerad och alltmer välståndsskapande världsekonomi.

Det är ytterst detta som Brexit handlar om och för en liten, mycket exportorienterad ekonomi som den svenska är frågan av helt grundläggande. Det finns inget som är mer hotfullt ur ett svenskt ekonomiskt perspektiv än en återgång till förkrigstidens världshandel med dess starka protektionistiska inslag.

Det talas just nu om allehanda hot mot svensk välfärd, men inget är så fundamentalt som detta.

Vilka är då likheterna?

Den första likheten är den inskränkta, ganska fantasilösa nationalism som frodas såväl i Storbritannien som i Sverige. Det brittiska populistpartiet UKIP och de svenska Sverigedemokraterna har stora likheter även om det förvisso också finns skillnader (UKIP har till exempel inga nazistiska, rasistiska rötter på samma sätt som SD).

Den andra likheten är att de socialdemokratiska partierna i båda länderna fått allt svårare att hålla fast vid sin traditionellt frihandelsvänliga politik. Det brittiska labourpartiets nye partiledare Jeffrey Corbyn har motsvarigheter på den svenska socialdemokratins vänsterkant. Agitationen mot handelsavtalsförhandlingarna mellan USA och EU (TTIP) har påtagliga isolationistiska inslag. Likaså har en traditionell näringslivsvänlighet kopplats bort från agendan.

Den tredje likheten har att göra med vad som skulle kallas för medias aversion mot överstatlighet. Detta är ett drag som går genom politiken i många västländer. Inte minst i USA går det knappast att hitta någon som vågar framträda som internationalist utan att utmålas som landsförrädare. Den amerikanska presidentvalskampanjen domineras av en våldsam nationalism som förblir i stort sett oemotsagd. Hur ser det ut i Sverige? Knappast mycket bättre, enligt min mening.

Och de brittiska medierna är från vänster till höger ganska ointresserade av annat än ett brittiskt EU-utträde.

Kanske handlar det där om mediedrömmen om ”något nytt”, det vill säga politics as usual är inte tillräckligt säljande för medierna – det behövs mera dramatiska brott, kanske något sorts krig ? Handelskrig ? Det skulle ge rubriker och sälja medieutrymme…

Om jag vore mera ekonom skulle jag säkert kunnat borra djupare just i de ekonomiska argumenten mot Brexit, men jag tror att det handlar om så mycket mera – och att det finns starka anledningar för ett större svenskt intresse för det som pågår och som kanske leder till en brittisk folkomröstning redan i sommar.

Janerik Larsson
Seniorrådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv och Prime PR