Debatt: Underskatta inte tyranniets globala förmåga

Ett mikrochipbaserat “Fosterlandskort” i Caracas avgör i det tysta vem som får äta och vem som får tillgång till medicin, samtidigt som trupper med dödskalleemblem slår ner på oppositionen. En nischad webbplats i Tjeckien finansierar euroskeptiska kandidater runt om i Europa med prydligt förpackade kontanter och kryptovaluta. Dissidenter försvinner från Nairobis gator och dyker upp igen i rättssalar i sina hemländers regimer. Iranska drönare och missiler slår mot amerikanska positioner i Gulfen med en precision som Teheran aldrig tidigare har uppvisat.

Inget av detta är isolerade auktoritära övergrepp. Varje exempel är en del av ett allt mer sammanlänkat globalt nätverk av auktoritärt samarbete, som hjälper regimer att överleva på hemmaplan, underminera demokratier utomlands och forma det internationella systemet till sin fördel. 

Vi vet nu att Kinas kommunistiska parti levererade tekniken bakom Fosterlandskortet, medan Rysslands Wagnergrupp bistod venezuelanska säkerhetsstyrkor med att slå ner politiska protester. Att Kreml i hemlighet finansierade Moskvavänliga kandidater i Europaparlamentsvalet 2024 via den tjeckiska plattformen “Voice of Europe”. Att den kenyanska regeringen möjliggjorde bortförande och utlämning av dissidenter i exil genom utländska säkerhetsstyrkor. Samtidigt tyder den senaste rapporteringen på att rysk militär underrättelsetjänst har delat måldata i realtid från slagfältet med Iran.

Även om sådana samarbeten länge har antagits vara sporadiska och ytliga, blir det allt tydligare att vi har att göra med ett globaliserat fenomen i framväxt, med en egen politisk ekonomi och institutionell logik. Detta nätverk av diktaturer, hybridregimer och politiska krafter inom demokratier som sympatiserar med dem har en sammanhållning som är både tätare och mer anpassningsbar än vad demokratier hittills har förstått.

Färska studier har börjat undersöka denna verklighet, och den empiriska datan börjar nu komma i kapp. Authoritarian Collaboration Index – en banbrytande databas som kartlägger samordning i realtid – sätter ord på det som tidigare bara misstänktes: modernt tyranni är en nätverksbaserad verksamhet. Sedan januari 2024 har den registrerat över 75 000 fall av auktoritärt samarbete och synliggjort mönster som annars hade förblivit dolda. 

Talande nog involverar mer än hälften av alla interaktioner Iran, Kina eller Ryssland.

Detta är avgörande, eftersom demokratier inte kan bekämpa det de inte ser. Autokrater har redan byggt upp strukturer för att lära av varandra, legitimera varandras övergrepp och tränga in i demokratiska system. Demokratier har däremot varit långsamma med att inse detta. 

Västerländsk politik har alltför länge betraktat Peking främst som en ekonomisk konkurrent och underskattat dess roll som en mycket skicklig institutionell arkitekt. Och även om det finns en växande insikt om att Rysslands påverkan inte är opportunistisk improvisation utan en hybridkrigföringsdoktrin som vuxit fram under decennier, har denna insikt ännu inte omsatts i en sammanhängande och långsiktig politik.

Att identifiera denna struktur är första steget. Men för att kunna slå tillbaka måste vi förstå problemets omfattning och djup. 

Detta blir tydligast inom fyra centrala områden.  

För det första: samordningen av narrativ. Autokrati är inte längre bara en inhemsk produkt, utan en global sändning. Ryska och kinesiska statliga mediechefer samlas nu i toppmöten med motsvarigheter från ett utvidgat BRICS för att säkerställa redaktionell “samordning”. Under dessa möten knyter transnationella journalistplattformar samman nätverk som förbinder sig till “multipolära” narrativ och skapar en kanal för propaganda och mediekompetens. Målet: att samordna retoriken, förstärka budskapet och tränga undan sanningen.

För det andra exporterar regimer aktivt tyranniets “bästa praxis”. Över hela den afrikanska kontinenten driver partiskolor, uppbyggda med kinesiskt stöd, utbildningar för styrande partiers kadrer. Samtidigt erbjuder Vietnams partistatliga strukturer “kapacitetsuppbyggnad” till tjänstemän från Venezuela till Angola. Innehållet: ideologisk samordning och de administrativa mekanismerna bakom ett enpartistyres långsiktiga överlevnad. Även juridiska verktyg sprids, där Moskvas lag om “utländska agenter” inspirerar liknande lagförslag i Eurasien och Latinamerika, samtidigt som belarusiska tjänstemän öppet överväger att anta den “kinesiska modellen” för att avskaffa direkta val.

För det tredje: spridningen av digital totalitarism. Kambodja, Myanmar, Nepal, Iran och andra länder blir testmiljöer för kinesiskt importerad digital repression, från internetcensur till omfattande övervakningsinfrastruktur. Även i Europa fortsätter Serbiens Huawei-baserade “Safe City”-kameranätverk – som används för att rikta in sig på demonstranter och aktivister – att byggas ut, samtidigt som Belgrad förnekar användning av ansiktsigenkänning. Ryssland exporterar samtidigt digitala avlyssningskapaciteter till allierade, från Belarus till Kuba och Nicaragua, och stärker därmed regimers förmåga att neutralisera opposition i den digitala sfären. 

Och slutligen: transnationell repression fungerar nu som en kollektiv verkställandekapacitet, där verktyg för migrationskontroll och polisiärt arbete används för att jaga politiska mål. Resultatet är ett dystert, gränslöst utbyte: Thailand deporterar uigurer till Kina och kambodjanska aktivister till Phnom Penh, medan centralasiatiska stater skickar tillbaka ryska krigsmotståndare till Moskva. I denna nya era står den “starke ledaren” aldrig ensam.

En analys av detta breda spektrum av aktiviteter visar på en växande infrastruktur för samarbete. Genom att formellt samordna tankesmedjor och medieekosystem har autokrater etablerat ett motnätverk till västerländska medier och skapat en kunskapsgemenskap kring auktoritetsvänliga definitioner av “demokrati”. Samtidigt skyddar informella “solidaritetsrutiner” nätverkets egna – från kretsen av skenvalsobservatörer till erbjudandet om fristäder för fallna ledare. Ingenstans är denna “gemensamma funktion” tydligare än i de dödliga tekniska utbytena vid Rysslands drönarfabrik i Alabuga, som inte längre bara är en anläggning utan ett samarbetslaboratorium där iranska konstruktioner, kinesiska komponenter och rysk industriell kapacitet har gett upphov till en ny form av automatiserad krigföring. I detta nya “operativsystem”, som Anne Applebaum har påpekat, väger uppbyggnaden och underhållet av systemet tyngre än ideologiska skillnader. 

Den auktoritära verktygslådan är inte längre lokal. Från nyhetsredaktioner i Moskva till klassrum i Harare, övervakningshubbar i Teheran och maktens korridorer i Caracas delar auktoritära ledare metoder, tvättar narrativ och bygger institutioner som överlever nyhetscykler och springer ifrån våra byråkratier. 

Frågan är inte om vi kan överträffa dem i innovation, utan om vi är beredda att inse vad vi står inför: inte en samling enskilda starka ledare, utan ett nätverk med minne. Demokratier måste svara på samma sätt. Det börjar med att förstå utmaningens verkliga omfattning. 

Domonkos D. Kovacs
Director for Advocacy vid den prodemokratiska organisationen Action for Democracy och projektledare för Authoritarian Collaboration Index.