Debatt: EU kan bemästra besvärliga medlemsländer

På söndag går ungrarna till valurnorna i ett val som kommer att forma landets inhemska utveckling och sammanhållningen i EU:s utrikespolitik. Medan oppositionspartiet TISZA leder i flera mätningar, skulle en seger för Viktor Orbán och hans parti Fidesz sannolikt innebära att Budapest trappar upp en roll som många i Bryssel betraktar som obstruktiv. Under Orbán har Ungern blivit en medlemsstat som är villig att böja på demokratiska normer och använda sitt veto som påtryckningsmedel för nationella syften.

Ingenstans är detta tydligare än i Budapests relation med Moskva. Sedan invasionen av Ukraina har Ungern upprepade gånger fördröjt eller hotat att blockera EU:s sanktioner och finansiella stöd till Kyiv. Detta är inte enbart symboliska gester. Efter en attack mot oljeledningen Druszba höll Orbán inne ett lånepaket från EU på 90 miljarder euro och en ny runda sanktioner, och knöt godkännandet till att oljetransiteringen återupptogs. Detta förstärkte ett inhemskt narrativ som utmålar Ukraina som ett hot mot ungersk energiförsörjning.

Vidare har Ungern fördjupat sina energiband med Ryssland. Långsiktiga gaskontrakt kvarstår, rysk olja fortsätter att flöda och Rosatoms utbyggnad av kärnkraftverket Paks understryker en strategisk relation som har bestått trots kriget. Orbán har träffat Vladimir Putin flera gånger sedan 2022, medan utrikesminister Péter Szijjártó är en frekvent besökare i Ryssland. Rapporter om att Szijjártó delat känslig EU-information med Sergej Lavrov har bara ökat oron i Bryssel.

Ryssland är bara en pelare i en strategi för att positionera Ungern mellan konkurrerande globala makter. Donald Trumps återkomst till Vita huset har påskyndat detta. Ungern har vuxit fram som en av Washingtons närmaste partner inom EU under den nuvarande administrationen. 

Trump har prisat Orbáns styrelsemodell, medan högt uppsatta amerikanska tjänstemän, däribland Marco Rubio och – bara några dagar före valet – JD Vance, har uttryckt stöd för hans omval. Denna ideologiska anpassning är rotad i Orbáns omvandling av Ungern till en hybridregim sedan 2010.

Kina utgör den tredje axeln. Under det senaste decenniet har Budapest fördjupat banden med Peking genom infrastrukturprojektet Belt and Road Initiative. I dag lockar Ungern till sig nästan en tredjedel av alla kinesiska investeringar i Europa, främst inom produktion av elfordon och batterier. Följaktligen förblir Budapest ovilligt att stödja EU-initiativ som skulle skärpa blockets inställning till Peking.

Denna konvergens väcker en grundläggande fråga: vad händer med en union byggd på delade värderingar när en medlem ständigt avviker? Om Orbán säkrar ännu en mandatperiod finns det en risk att länder som Slovakien eller Tjeckien följer hans exempel, vilket urholkar EU:s trovärdighet som politisk gemenskap.

Att utesluta Ungern föreslås ibland men är inte juridiskt genomförbart under nuvarande fördrag. Det vore också politiskt oklokt. Det folkliga stödet för EU-medlemskap i Ungern är fortsatt högt. En färsk opinionsundersökning från European Council on Foreign Relations (ECFR) visade att tre fjärdedelar av ungrarna litar på EU och 77 procent av medborgarna stöder landets medlemskap. Att tvinga fram ett utträde skulle sannolikt stärka Orbáns narrativ om externt offerskap.

Det pågående artikel 7-förfarandet, som medger att en medlemsstats rösträtt suspenderas, har suttit fast i rådet sedan 2018. I praktiken är denna väg blockerad av kravet på enhällighet. Varje sådant beslut skulle kräva godkännande från alla andra medlemsstater, en tröskel som förblir utom räckhåll. Regeringar i Bratislava och Prag, som är vaksamma mot att skapa ett prejudikat, tvekar att stödja ett sådant drag.

Detta lämnar institutionella reformer som den mer rimliga långsiktiga lösningen. EU:s beroende av enhällighet i utrikes- och säkerhetspolitiken har blivit en belastning. Att gå mot omröstningar med kvalificerad majoritet (QMV) skulle göra det svårare för en enskild regering att blockera sanktioner eller bistånd. Denna idé vinner mark, och personer som den tyska politikern Johann Wadephul och Europeiska folkpartiets ordförande Manfred Weber argumenterar för dess utvidgning. Eftersom mindre stater fruktar att förlora suveränitet kan dock en modifierad mekanism vara att föredra, där ett veto endast kan utövas kollektivt av minst fyra medlemsstater.

Under tiden har EU tagit till provisoriska lösningar. Informella koalitioner och selektiva undantag har möjliggjort framsteg på vissa områden, men dessa är ofullkomliga. Ungern har visat att även när landet väljer att stå utanför Ukrainarelaterade finansiella upplägg, kan det fortfarande hindra deras genomförande.

Det mest effektiva verktyget förblir ekonomisk villkorlighet. Tiotals miljarder euro i EU-medel till Ungern har frysts på grund av oro kring rättsstatens principer. Effekten är påtaglig. Budgetunderskott har ansträngt den offentliga servicen, vilket har gjort det möjligt för oppositionsledaren Péter Magyar att göra korruption till en central fråga. ECFR:s opinionsmätningar indikerar att korruption och bristfällig offentlig service nu är de främsta orosmolnen för ungerska väljare. För EU fungerar detta som en påminnelse om att påtryckningsmedel finns om de tillämpas konsekvent.

Oavsett resultatet på söndag kvarstår den bredare utmaningen. Europa verkar i en fragmenterad värld där det externa trycket ökar. En union som inte kan agera kollektivt riskerar att minska sitt inflytande. Ungerns kurs har satt detta dilemma i fokus. Frågan är om EU kan anpassa sig för att hantera en svår medlem samtidigt som man bevarar sin förmåga att agera som en enad kraft.

Andreas Bock
Kommunikationschef 
European Council on Foreign Relations, ECFR