Weimers vill se över EU-domstolen – kritiker varnar för försvagad rättsstat

Charlie Weimers är ansvarig för en rapport i EU-parlamentets utskott för konstitutionella frågor om EU-domstolens arbetssätt och dess samspel med nationella domstolar. Frågan diskuterades vid en utfrågning i utskottet i går onsdag, efter att ett första utkast lagts fram i slutet av juni. Weimers sitter i nationalkonservativa ECR-gruppen.

Så vill Weimers ändra domstolen
Utgångspunkten i betänkandet är artikel 19 i EU-fördraget, som kräver att medlemsländerna säkerställer ett effektivt rättsskydd inom unionsrätten. EU-domstolen har på senare år använt artikeln för att utveckla gemensamma krav på domares oberoende i medlemsländerna – en praxis som bland annat legat till grund för EU:s agerande mot den tidigare PiS-kontrollerade domstolsmakten i Polen. Weimers menar att domstolen därmed riskerar att gå utöver sina befogenheter.

– Frågan är inte om domares oberoende spelar roll. Det gör det uppenbarligen. Frågan är hur det ska skyddas samtidigt som fördragen respekteras, sade Weimers vid ett tidigare möte i utskottet i maj.

Konkret föreslår han även att domstolen inför avvikande och konkurrerande yttranden, att fördelningen av mål mellan domare görs mer transparent och att domstolsordförandens befogenheter ses över. Betänkandet ifrågasätter också att franska är domstolens enda interna arbetsspråk.

Dessutom föreslås en ny dialogmekanism: nationella författnings- och högsta domstolar ska kunna yttra sig innan EU-domstolen dömer i känsliga mål om medlemsländers befogenheter. Vid utfrågningen på onsdagen betonade Weimers att förslaget inte ifrågasätter domstolens roll som sådan.

– Vi ifrågasätter inte domstolens existens [...] men en domstol som utövar så betydelsefulla funktioner måste leva upp till vissa krav. Det handlar om transparens och tydlighet i hur den resonerar, sade Weimers.

Möts av kritik
Kritik mot förslaget kommer från flera håll: EU-parlamentariker i andra partigrupper och juridiska experter.

Den nederländske EU-parlamentarikern Reinier van Lanschot, från gröna partigruppen, menade att förslagen i praktiken riskerar att försvaga EU-domstolens förmåga att försvara rättsstatsprincipen – främst genom att den föreslagna dialogmekanismen skulle kunna ge domstolar i auktoritärt styrda länder ett veto mot att just de granskas. Han vill se motsatt utveckling: en starkare domstol med tydligare mandat och en större roll för domstolen i artikel 7-förfarandet mot länder som bryter mot EU:s grundläggande värden.

– Sammantaget riskerar rapporten att sätta en yxa i trädet som är EU:s rättsliga oberoende, sade van Lanschot.

Sandro Gozi från liberala RE-gruppen avfärdade utkastet rakt av.

– Det här utkastet är inte en giltig utgångspunkt för arbetet och det riskerar att bli ett missat tillfälle, sade Gozi.

Även den rumänske skuggföredraganden för S&D, Vasile Dîncu, var kritisk. Vid ett möte i utskottet i maj var han förhållandevis försonlig och betonade domstolens historiska betydelse för EU-projektet. Vid utfrågningen på onsdagen gick han längre: rapporten avlägsnar sig enligt honom från sitt uttalade syfte och målar upp en bild av en nästan oundviklig konflikt mellan EU-domstolen och nationella domstolar, snarare än att uppmuntra samarbete.

Polsk parallell avvisas
Den kanske mest omdiskuterade punkten i betänkandet är en jämförelse. I rapporten radar Weimers upp fem exempel på nationella domstolar som ifrågasatt EU:s befogenheter: domstolsbeslut i Danmark, Tyskland, Frankrike och Tjeckien – och en dom från den polska författningsdomstolen 2021.

Problemet, enligt kritikerna: de fyra första domstolarna är oomstridda, betraktade som fullt legitima och oavhängiga. Den polska författningsdomstolen är det inte. Efter att Polens dåvarande PiS-regering omorganiserade domstolen 2015 ansågs tre av dess domare, samt dess ordförande, ha tillsatts i strid med landets egna regler.

EU-domstolens egen stora avdelning – den sammansättning som avgör de mest betydelsefulla målen – slog i december 2025 fast just detta: att den polska domstolen, till följd av dessa oegentligheter, inte uppfyllde kraven på oavhängighet och opartiskhet.

Att jämställa den polska domen med besluten i de fyra andra länderna är därför missvisande, menar kritikerna – som att jämföra ett beslut från en vanlig domstol med ett beslut från en domstol vars sammansättning är ifrågasatt.

Tre polska EU-parlamentariker gick hårt åt just den passagen vid utfrågningen på onsdagen. Krzysztof Śmiszek (S&D) sade sig vara chockad.

– Jag är inte bara förvånad utan chockad över det utkast som presenterats i dag. Antalet missuppfattningar om EU:s konstitutionella uppbyggnad, kombinerat med försöket att politisera domstolen, är verkligen oroväckande, sade Śmiszek.

Michał Wawrykiewicz (EPP) menade att den polska domstolen aldrig borde jämföras med de andra domstolarna i listan. Bartłomiej Sienkiewicz (EPP) gick i samma riktning.

Juristkritik
Kritik kom också från juridiska experter som hördes vid utfrågningen. Lucia Serena Rossi, professor och tidigare domare vid EU-domstolen, riktade in sig på ett av förslagen: att domare ska kunna publicera avvikande yttranden – det vill säga skriva ner om, och varför, de är oense med domslutet.

– Jag motsätter mig särskilt förslaget om avvikande yttranden, sade Rossi.

Hennes invändning: domare vid EU-domstolen sitter bara sex år åt gången och kan föreslås för förlängning av sina hemländers regeringar. Om deras eventuella oenighet i vissa domslut blev offentlig skulle domare enligt Rossi kunna frestas att formulera sig för att söka sin regerings gunst inför nästa eventuella förlängning – vilket skulle göra dem mindre oberoende, snarare än mer.

En av de tydligaste kritikerna är inte ledamot av parlamentet alls. EU-juridikprofessorn Alberto Alemanno skriver i EUobserver att betänkandet, trots sitt språk om öppenhet, ansvarsutkrävande och maktbalans, syftar till något annat.

"Det är en attack utan motstycke mot domstolens auktoritet och legitimitet", skriver Alemanno.

Han, liksom Reinier van Lanschot, pekar särskilt ut den föreslagna dialogmekanismen: att en domstol som anklagas för att inte vara oavhängig skulle få rätt att själv yttra sig innan EU-domstolen avgör saken – jämförbart, skriver han, som att be spelaren som anklagas för matchfixning att ge råd till domaren före beslut. Enligt Alemanno hade flera av EU:s viktigaste ingripanden mot Polen och Ungern kanske aldrig blivit av om en sådan mekanism funnits på plats tidigare. Han uppmanar ledamöterna att rösta ner förslaget och ta fram en motresolution.

Alemanno är dock inte enbart kritisk mot betänkandet – han riktar också viss kritik mot domstolen själv. I en analys i Verfassungsblog skriver han att EU-domstolen bär en del av ansvaret för situationen: dess långvariga ovilja att öppna upp sina interna arbetsformer, som just fördelningen av mål mellan domare, har gett betänkandet något verkligt att rikta in sig på. Hade domstolen åtgärdat den bristen själv, menar han, hade den delen av kritiken knappast fått samma fäste.

Rapporten välkomnades
Weimers fick också stöd. Ultranationalistiska ESN-gruppens Christine Anderson kallade betänkandet välavvägt vid utfrågningen på onsdagen och högerextrema PfE-gruppens Fabrice Leggeri har vid flera tillfällen uttryckt förtroende för Weimers arbete.

Inom kristdemokratiska och konservativa EPP-gruppen är bilden mer splittrad. Gruppens egen skuggföredragande, kroatiske Tomislav Sokol, har vid båda mötena i utskottet varit förhållandevis konstruktiv och delar flera av betänkandets grundfrågor – bland annat kritiken mot avsaknaden av avvikande yttranden i domstolen. Men EPP-ledamöterna Wawrykiewicz och Sienkiewicz tillhör samma partigrupp som Sokol och var betydligt mer kritiska i just Polen-frågan.

Stöd av ett annat slag kom från expertpanelen. Peter Michael Huber, professor och tidigare domare vid tyska författningsdomstolen, ansåg att det finns fog för att se över domstolens arbetssätt – och instämde konkret i kritiken av ordförandens maktkoncentration, fördelningen av mål och franskans särställning.

– Domstolen kontrollerar rådet, parlamentet, kommissionen. Men vem kontrollerar egentligen domstolen? sade Huber.

En åsikt – men inte utan vikt
Betänkandet är ett så kallat initiativbetänkande – en åsiktsyttring från parlamentet, inte lagstiftning. Det kan inte i sig tvinga fram förändringar i EU-domstolens stadga. Sådana ändringar kräver ett initiativ från domstolen själv eller kommissionen och därefter ett vanligt lagstiftningsförfarande.

Men även en icke-bindande resolution kan få betydelse. Den kan sätta ramarna för en framtida översyn av domstolens stadga och användas politiskt av regeringar som redan ligger i konflikt med domstolen om rättsstatsfrågor.

Arbetet med rapporten fortsätter i höst.