Debatt: EU är under attack – stärk skyddet av demokratin

Ryska missiler faller över Ukraina och EU-länderna rustar sina försvar för att försöka anpassa sig till det ytterst allvarliga säkerhetsläget. Men det militära hotet är bara ena sidan av myntet. Samtidigt pågår ett systematiskt angrepp på våra öppna samhällen, våra institutioner och vår demokratiska sammanhållning. Val manipuleras, ryska trollfabriker och bottar beskrivs som yttrandefrihet, samhällskonflikter förstärks och den samhälleliga tilliten undergrävs – utan att ett enda skott avlossas.

Detta är en del av samma konflikt. När Europas motståndare inte kan besegra oss militärt försöker de istället försvaga oss på andra sätt. Om vi menar allvar med att försvara Europa måste denna verklighet speglas i vårt faktiska agerande, inte bara i retoriken. Det räcker inte att tala om demokrati som ett värde. Den måste skyddas, rustas och försvaras – med samma beslutsamhet som vårt rent militära försvar.

Viktiga steg togs i höstas när EU:s så kallade demokratisköld presenterades. För första gången samlas hot som utländsk informationspåverkan, desinformation och hybridhot i en samlad strategisk ansats. Men problemet är att ambitionsnivån inte på långa vägar matchar allvaret i situationen. I ett läge där auktoritära regimer investerar massivt i att destabilisera Europa kan EU inte nöja sig med samordning och dialog. Vad som krävs är operativ förmåga, tydligt ansvar och långsiktig beredskap. Demokratiskölden får inte reduceras till en diskussionsklubb utan måste bli ett verkligt skydd.

I Europaparlamentet har jag utsetts som chefsförhandlare för EU:s demokratiförsvar. I den egenskapen presenterar jag idag ett brett reformprogram för att EU ska kunna ta avgörande steg i försvaret av vår demokrati.

• Ökad EU-kapacitet att agera mot pågående hot. EU-institutionerna arbetar på olika fronter med att skapa större kapacitet, men arbetet är spretigt och reaktivt. För att undvika duplicering och onödig byråkrati föreslår jag att EU:s arbete samlas i ett nytt center för demokratisk motståndskraft. Ett sådant center bör också få de ekonomiska och personella musklerna att bära operativt ansvar för de EU-verktyg som redan finns, och utveckla dessa ytterligare. Målbilden är att i realtid följa och agera mot påverkansförsök från länder som Ryssland, Belarus, Kina eller Iran. Samtidigt bör detta kombineras med att centret erbjuder stöd till medlemsländerna att bygga upp nationell förmåga. Från svensk sida har vi redan kommit långt med Myndigheten för psykologiskt försvar. Men även vi har möjligheten att öka den inhemska förmågan i dialog med EU och andra.

•  Värna den digitala suveräniteten. Påtryckningar från USA att lägga om vår digitala lagstiftning innan den ens implementerats, parallellt med ett allt intensivare informationskrig från rysk sida har skapat en besvärlig situation. Men det är viktigt att slå fast att Europa äger rätten att reglera vår egen marknad. Det fria ordet är en hörnsten i demokratin och ska gälla även online, det innebär dock inte laglöshet. Den digitala arenan kräver tydliga ramar. Den lagstiftning vi redan har på plats medför att de största nätplattformarna får ett utökat ansvar, exempelvis att försvåra och mildra effekterna av samordnade desinformationskampanjer inför val. Och den enskilde användarens rätt att överpröva avstängningsbeslut. EU behöver se till att detta också blir verklighet i praktiken. Min slutsats är därutöver att vi behöver vidta åtgärder för att minska det utländska beroendet i dessa avseenden. Det är ohållbart att vi är helt utlämnade till utländska digitala system som vi saknar insyn och kontroll över. Inte minst gäller detta så kallade molntjänster – det är helt orimligt att många europeiska myndigheter förvarar känslig information i molntjänster som ägs eller drivs av utländska bolag.

• Säkerställ robusta och motståndskraftiga valprocesser. Även om ansvaret för hur val organiseras ligger hos varje enskilt land, och speglar nationella traditioner och författningar, finns det ett gemensamt europeiskt intresse av att valen är robusta och motståndskraftiga. Skyddet av de demokratiska valen måste helt enkelt ges högre prioritet inom EU. Relevant lagstiftning bör revideras så att valsystem och tillhörande infrastruktur klassificeras som samhällsviktig på EU-nivå, vilket redan är fallet med mycket annan kritisk infrastruktur. Det gemensamma cybersäkerhetsarbetet bör ges ytterligare muskler och särskilt inriktas på skydd av demokratiska system. Jag föreslår också att det gemensamma nätverket för EU:s valmyndigheter ska byggas ut från ett informellt nätverk till en robust aktör som också ges möjlighet att fullt ut stödja EU:s kandidatländer.  

Vi såg hösten 2024 hur ett presidentval i Rumänien fick göras om efter omfattande ryska desinformations- och hackerattacker. Och det är lätt att tro att utländska hot mot demokratiska system främst drabbar andra – som Baltikum, Östeuropa eller Balkan. Men Sverige är inte immunt. För några år sedan spreds exempelvis den så kallade LVU-kampanjen, där utländska aktörer via sociala medier spred lögner om att svenska myndigheter systematiskt kidnappade barn med muslimsk bakgrund. Syftet var tydligt: att skapa misstro, polarisering och oro. Kampanjen blottlade sårbarheter även i ett land med starka institutioner och hög tillit.

Europa är starkt, men inte osårbart. Den europeiska demokratin kommer inte att försvara sig själv. Nu krävs politiskt mod att gå från ord till handling – och att inse att demokratins försvar är en central del av Europas säkerhet.

Tomas Tobé (M)
Europaparlamentariker, chefsförhandlare för det europeiska demokratiförsvaret