Debatt: Gör om EU-förslag om stadsgrönska – passar inte svenska förhållanden

EU-kommissionen lämnade tidigare i år ett förslag till ny förordning om restaurering av natur. Det är en del av lagstiftningen inom EU:s gröna giv och ska verka för att skydda den biologiska mångfalden. Det omfattar alla ekosystem både på land och i vatten, såsom exempelvis jordbruksmark, skogar och städer, hav, sjöar och vattendrag. Förslaget utgår från EU:s strategi för biologisk mångfald som antogs 2020 och innebär att mål och skyldigheter blir bindande för medlemsstaterna.

Begränsar det kommunala självstyret

Ambitionen är förstås vällovlig, men förslaget, som det ser ut nu, kan få stora konsekvenser för Sverige. Istället för att beslut som rör mark- och vattenanvändning tas nära medborgarna på den kommunala nivån, där den bästa kännedomen om de lokala förutsättningarna finns, skulle en detaljerad EU-lagstiftning begränsa det kommunala självstyret och motverka den svenska modellen för planeringen av mark- och vattenanvändning.

Ett tydligt exempel på problematisk detaljreglering är artikel 6 i den föreslagna nya förordningen som avser restaurering av urbana ekosystem. Här föreskrivs, genom fasta procentsatser, hur medlemsstaterna ska säkerställa att det inte sker någon nettoförlust av urbana grönområden och träd i städer. Dessutom anser kommissionen att arealen grönområden ska öka i städer, mindre städer och förorter. Ett vällovligt syfte, men tillämpad i den svenska geografin blir den teoretiskt framräknade modellen orimlig.

Omöjlig att genomföra i Sverige

Utifrån definitionerna i förordningen skulle drygt 140 svenska kommuner omfattas av kraven. Bland dessa återfinns även mycket stora och glesbefolkade kommuner som till exempel Kiruna och Gällivare. Att dessa kommuner redan till stor del består av skog och landsbygd, snarare än urbana områden, tar förordningen ingen hänsyn till. 

Eftersom kraven på procentuell ökning av grönytor utgår från de utpekade kommunernas sammanlagda areal har Boverket beräknat att ökningen är omöjlig att genomföra i Sverige. Kravet på utökning av grönområden skulle överskrida kommunernas sammanlagda yta bebyggd och anlagd mark. Det finns alltså inte tillräckligt med exploaterad mark att omvandla till grönyta även om alla andra intressen åsidosätts.

Naturvård och biologisk mångfald är viktigt och både på statlig och lokal nivå satsas det mycket i Sverige. Många kommuner lägger ned stora resurser, exempelvis genom att öka naturvärdena i befintliga parker, plantera nya träd och återställa våtmarker. I de kommuner som redan har stora grönområden är det heller inte mängden grönyta som är det viktigaste, utan att öka kvaliteten och den biologiska mångfalden på de grönytor som redan finns. Sverige är ett land av skog, vatten och naturområden, även nära städer och tätorter. Ett ensidigt fokus på ökad kvantitet gynnar inte arbetet med biologisk mångfald i Sverige. Med våra geografiska och ekologiska förutsättningar behöver vi stödja den biologiska mångfalden på andra sätt än i länder där marken är knapp och grönstrukturen gles.

Anpassa EU-förslaget till skilda förutsättningar

En detaljerad EU-lagstiftning som inte är anpassad till medlemsstaternas vitt skilda förutsättningar är kontraproduktiv och kommer inte att lösa de rådande miljöproblemen. Tvärtom kan sådan lagstiftning skapa nya problem och samtidigt hindra utveckling och bostadsbyggande. Det behövs istället mer effektiva och träffsäkra åtgärder för att skydda den biologiska mångfalden. De detaljerade bestämmelser som kommissionen föreslagit för restaurering av natur kommer inte att vara genomförbara i Sverige och behöver därför arbetas om. Till att börja med behöver artikel 6 om urbana grönområden avgränsas på ett sådant sätt att ett eventuellt krav på utökning av urban grönska sätts i relation till utbredningen av urbana – det vill säga bebyggda – områden och inte till hela kommuner, inklusive de vidsträckta skogar och landsbygdsområden som utgör en stor del av många svenska kommuners yta.

Att Sverige nu tar över ordförandeskapet i Europeiska unionens råd vid årsskiftet kan tyvärr innebära att de nationella intressena i viss mån behöver läggas åt sidan till förmån för den mer opartiska roll som ordförandeskapet för med sig. Det betyder att alla aktörer som vill värna den svenska planeringsmodellen och hålla tillbaka kontraproduktiv detaljreglering behöver kroka arm och verka ännu kraftfullare för en europeisk miljölagstiftning som fungerar. Det är det kloka sättet att utveckla den biologiska mångfalden.

Gunilla Glasare 
Chef för avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad
SKR