Gästkrönika: Regeringen spelar rysk roulette – Vad rekommenderar EU?

EU-kommissionen gillar att kommunicera med medlemsstaterna genom så kallade “landrekommendationer” som de med pompa och ståt skickar ut varje år, med undantag för pandemier. Då får länderna en liten rapport med allmänna spaningar som kokar ner i några rekommendationer vad landet i fråga borde göra.

 Årets text  släpptes häromveckan och jag har läst dem för att du ska slippa – men jag har lite färsk feedback till författarna nere hos kommissionen. 

Av de fyra medskicken lägger författarna först omfattande energi på att rekommendera kring den svenska bostadsmarknaden. Den privata skuldsättningen är för hög, byggandet är för lågt, fastighetsskatten är för avskaffad, subventionerna för belåning för omfattande och hyressättningen måste omregleras, står det i rapporten.

Allt det kan man tycka. Det är också någonting som tycks varje gång kommissionen ska skriva om Sverige, varje år som dessa rapporter ska ut. Det är så kallad gammal skåpmat. Det är Bryssels svar på kvällstidningarnas löpsedlar om att “Vanligt symptom kan vara dödlig cancer” eller om “Vilka tjänar mest i din kommun”. Någonting som alltid ligger redo i lådan för den dag det är nyhetstorka.

Därför har jag ett tips till nästa gång. Jag vet att det kan kännas otacksamt att skriva dessa rapporter år in och år ut. De lämnas över till politiker som, lite oberoende av färg, bockar artigt och sedan mer eller mindre struntar i dem.  “Vi har en egen Riksdag som bestämmer saker och massa egna experter på Finansdepartementet som också räknar, dessutom vill vi inte ha er gamla Euro, men tack ändå.” Så svarar svenskarna, och jag förstår att det känns tröstlöst. Men kom ihåg att det är många som läser dem. Garanterade följare! Texterna kan faktiskt göra skillnad om de bara inspirerar lite. Men då skulle jag säga att det krävs lite nytt material.

Finanspolitiken oroar

Det finns en fråga som oroar oss utanför Brysselbubblan rätt mycket. Vi som inte är garanterade en stadig inkomst oavsett hur ekonomin svänger och som är lite nervösa över arbetslösheten. Jag tänker givetvis på lågkonjunkturen. För ärligt talat – vi pratar väldigt mycket om inflationen, trots att vi vet så lite om den. Det är kanske inget vi ekonomer vill avslöja, men vi förstår oss inte riktigt på  inflationen. Vad den beror på? Pristak eller ej? Det är oklart.  

Desto mer vet vi däremot om kopplingen mellan finanspolitik och konjunktur. Vad händer när vi plötsligt skär ner i den offentliga konsumtionen? När vi skickar ut massa individer i arbetslöshet så att de i sin tur inte kan konsumera för att hålla ekonomins hjul i snurr? Vi vet tillräckligt för att säga att det är ganska riskabelt. Att från ett nybemannat Regeringskansli läsa fjolårets braskande varningar om att vi är på väg in i en rejäl lågkonjunktur, och ändå med berått mod genomföra rekordsänkningar till den kommunala välfärden? (10) Våghalsigt på gränsen till dödsföraktande.

Med inflation uppåt tio procent och “samma” summa pengar till kommunerna och regionerna som året innan, hur stor blir då nedskärningen? Det är en enkel matteuppgift, men oroa er inte jag löser den: nedskärningarna i reala termer, som är vad man får för pengarna, blir då ca 10 procent.  Att svälta den offentliga sektorn är något som lett till kris efter kris i land efter land. I Sverige börjar vi redan se varsel och uppsägningar.  Att de till och med kommer i skolsektorn bör mana till eftertanke, inte minst med tanke på att en av de fyra EU-rekommendationerna i samma dokument var att “åtgärda bristen på kvalificerade lärare”.

EU-kommissionen måste komma med i matchen

Så en stilla önskan till författarna bakom landsrekommendationerna är att släppa en och annan gammal käpphäst för att skriva om den här ryska rouletten istället. Istället för att behålla pengarna till välfärden på samma nivå så väljer Sverige att betala av statsskulden. Men inflationen då? Den är bara ett svepskäl för att inte ta ansvar för nedskärningarna. 

Menar man allvar med att komma tillrätta med inflationen börjar man förslagsvis med att utforma energistöd som också förbättrar energieffektiviteten. Något som skulle slå två flugor med samma smäll, eftersom Sverige då även skulle få OK på den fjärde rekommendationen.

En hel del kritik från Bryssel med andra ord, men jag skriver ju detta för att utvärdera själva rekommendationerna. Där vidhåller jag att det finns potential och goda möjligheter att en riktigt välformulerad PM kan få en och annan regering att driva lite bättre politik. Men då krävs att kommissionen släpper sargen, kommer med i matchen, och skriver mer om vad vanligt folk oroar sig för, och mindre om “hyresregleringen”.

Simon Vinge
Gästkrönikör 
Chefsekonom Akademikerförbundet SSR.