Gästkrönika: EU måste hitta sin väg mot produktivitet och säkerhet

I en tid där geopolitiska risker dominerar och den tekniska förändringen accelererar, är det naturligt att EU prioriterar både konkurrenskraft och säkerhet. I flera avseenden är ökad säkerhet – i form av robusta leveranskedjor, minskade sårbarheter och stärkt motståndskraft – en förutsättning för långsiktig konkurrenskraft. 

Samtidigt ger ökad tillväxt styrka. De två fungerar ömsesidigt förstärkande. Ett dilemma uppstår när politiska åtgärder för ökad säkerhet riktas mot att öka EU:s grad av självförsörjning på bekostnad av öppen handel. Särskilt om åtgärderna syftar till att minska beroenden snarare än genuint skadliga sådana.

Detta dilemma är kanske mindre uppenbart i de delar av Europa där autonomi och konkurrenskraft ses som två sidor av samma mynt. Men beaktar vi att konkurrenskraft i första hand skapas genom öppna och konkurrensutsatta marknader – och att statlig intervention riskerar att snedvrida konkurrensen och leda till ineffektivitet – blir det desto viktigare att tillämpa en robust metod för att maximera nyttor och minimera skador.

Dessa avvägningar är aktuella i utformningen av EU:s nya konkurrenskraftsfond. Fonden är främst avsedd att stärka europeisk konkurrenskraft, vilket antyder att den bör fokuseras på ekonomisk tillväxt genom innovation. EU-kommissionen ser dock resiliens som en viktig del av konkurrenskraftsagendan, och därför kan medel från fonden i stor utsträckning komma att användas för att minska EU:s beroenden av omvärlden.

Märk väl: vissa offentliga kostnader för att undvika skadliga beroenden och säkerställa tillgång till bland annat strategisk teknik kan vara en investering som kan motiveras. Men statlig intervention har ett pris och bör därför begränsas och noga kalibreras. 

För att undvika en utveckling mot protektionism eller överdriven statlig intervention är en stegvis metod användbar: Vilka skadliga beroenden finns och hur ska dessa prioriteras? Hur kan EU:s villkor för företagande och/eller handelspolitik förbättras för att hantera det skadliga beroendet? Om sådana reformer är otillräckliga, hur kan en välavvägd strategi för intervention i marknaden utformas?

Syftet med att identifiera skadliga beroenden är ytterst att göra det möjligt för EU att göra rätt prioriteringar. Resurser som inte går till att motverka skadliga beroenden kan då kanaliseras för att stärka EU:s komparativa fördelar och därmed bygga våra styrkor starkare. Om för många områden klassificeras som strategiska prioriteringar, finns det i praktiken inga prioriteringar alls.

Europa kan inte ge sig in i ett subventionsrace med USA eller Kina – och bör inte heller försöka. I stället bör det vara världens mest förutsägbara, konkurrenskraftiga och öppna stora marknad. En konkurrenskraftsfond som skarpt prioriterar skadliga beroenden och håller stödet noggrant riktat kan göra att produktivitet och säkerhet går hand i hand.

Fredrik Sjögren
Gästkrönikör
Policyansvarig för EU-frågor på Svenskt Näringsliv