Debatt: Lärdomar från Islands EU-omröstning

Islands folkomröstningsresultat avvisar inte europeisk integration. Det visar att landets nuvarande arrangemang inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) – tillgång till den inre marknaden, fri rörlighet och deltagande i EU-program utan EU-medlemskap, och utan rösträtt gällande EU:s regelverk – är tillräckligt attraktivt för att bibehålla status quo.

I motsats till merparten av medierapporteringen tillfrågades islänningarna inte om huruvida de ville gå med i unionen,utan om man skulle återuppta de anslutningsförhandlingar som lades på is 2013. En ja-röst skulle inte ha förpliktat dem till någonting, eftersom varje eventuellt avtal skulle ha krävt en andra folkomröstning. Vid ett valdeltagande på över 80 % röstade 52,8 % nej mot 47,2 % ja. Endast de två valkretsarna i Reykjavik stödde återupptagna samtal; alla andra delar av landet, inklusive huvudstadens egna förorter, avböjde till och med att ta reda på vilka villkor Island hade kunnat uppnå.

Sanningen är att Island redan befinner sig inom Europas ekonomiska och rättsliga ordning. Landet tillämpar en stor del av EU:s ekonomiska regelverk och tillhör Schengen samt den inre marknaden. Vad det saknar är representation i EU:s institutioner, eller rösträtt gällande de regler det därefter måste införliva.

Ett fullvärdigt medlemskap skulle ge Island denna handlingskraft och röst. Det skulle även kunna erbjuda större ekonomisk stabilitet och, på sikt, euron. Ändå skulle det kräva att landet delar kontrollen över känsliga områden såsom fiske, jordbruk och naturresurser, vilket är anledningen till att islänningarna i slutändan föredrog att hålla fast vid EES-arrangemanget.

Detta är både en varning och en möjlighet för Bryssel.

Varningen handlar inte om en omedelbar förlust av attraktionskraft för EU-medlemskapet, som många har hävdat, och inte heller om att kandidatländer nu borde välja EES framför medlemskap. Lärdomen från Island är mycket mer specifik och beror till stor del på dess unika karaktär: vissa europeiska stater kan rationellt föredra djup integration utan politiskt medlemskap. EU borde sluta behandla fullvärdigt medlemskap som den enda tänkbara slutdestinationen.

EES-alternativet har ett pris. Island – precis som Norge och Liechtenstein, de övriga EES-medlemmarna – antar många EU-regler utan att få rösta om dem. Landet bär också bördan av EU:s handelsbeslut där det inte har något inflytande, även när dessa direkt påverkar dess ekonomiska intressen. 

I november 2025 införde EU skyddstullar på ferrolegeringar, en insatsvara i stålproduktionen, efter att ha funnit att importen skadat producenter inom EU. Åtgärden tillämpades på Norge och Island trots deras EES-status, eftersom ferrolegeringar faller utanför avtalets bestämmelser om fri rörlighet för varor.

Norges finansminister, Jens Stoltenberg, vädjade till Bryssel om att skjuta upp åtgärden; EU drev ändå igenom den.Månader senare införde EU nya tullar på själva stålet – och undantog denna gång Norge, Island och Liechtenstein helt.För ferrolegeringar betalade de tre länderna; för stål, en närbesläktad produkt, gjorde de det inte. I båda fallen saknade de rösträtt, och denna frånvaro gav upphov till motsatta utfall, vilka i båda fallen avgjordes i Bryssel, inte i Reykjavik eller Oslo.

Det är precis detta som gör Islands val så avslöjande. Väljarna valde inte EES för att det erbjuder alla fördelar med ett medlemskap utan några kostnader. De valde det trots dess demokratiska och ekonomiska begränsningar. För dem förblev marknadsintegration utan politiskt medbestämmande att föredra framför att sträva efter medlemskap.

Island är dock inte en mall för varje kandidatland. Det är ett välmående land, redan skyddat av Nato och mindre beroende av EU-finansiering eller anslutningsvillkor än Ukraina, Moldavien eller länderna på västra Balkan. För många av dessa länder förblir ett fullvärdigt medlemskap betydligt mer värdefullt.

Ändå visar Islands historia också var möjligheten finns. EU erbjuder fortfarande inget alternativ till fullvärdigt medlemskap: antingen fullföljer man en lång och alltmer osäker anslutningsprocess, eller så förblir man utanför. Island visar att en hållbar mellanposition inte bara är politiskt gångbar utan även attraktiv, och i slutändan att fullvärdigt medlemskap inte är den enda respektabla statusen. Ett EES-medlemskap baserat på marknadstillträde, fri rörlighet och rättslig anpassning, kopplat till ett strukturerat inflytande över utformningen av de regler dess medlemmar måste tillämpa,skulle kunna erbjuda ett alternativ för länder som inte förmår eller vill acceptera hela paketet, samtidigt som dörren lämnas öppen för att ansluta sig senare.

Detta är den kursändring jag argumenterade för i The Guardian 2023. Den fransk-tyska ”tolvgruppen” föreslog koncentriska cirklar: en inre kärna, själva EU, en associerad nivå uppbyggd kring den inre marknaden och ett lösare europeiskt politiskt samfund utanför detta. I stället för en enda ”allt eller inget”-modell skulle länder kunna välja den integrationsgrad som passade dem.

Islands omröstning visar att en nära integration utan fullt medlemskap kan vara stabil, trovärdig och politiskt attraktiv.

Samma lärdom gäller för Storbritannien. Att återansluta sig till EU förblir politiskt osannolikt, samtidigt som den nuvarande relationen är betydligt mer distanserad än vad många britter i slutändan torde önska. EES-status skulle kunna erbjuda en väg tillbaka mot europeisk integration utan att omedelbart öppna frågan om medlemskap på nytt. Det kan visa sig vara den viktigaste lärdomen från Islands omröstning för hela kontinenten.

Alberto Alemanno 

Alberto Alemanno är akademiker, författare och en ledande röst inom demokratiseringen av EU. Han är Democracy Fellow vid Harvard University, Jean Monnet-professor vid HEC Paris och grundare av The Good Lobby.