Debatt: EU-budgeten åter i fritt fall – inför hårdare kontroll

I dag kom Europeiska revisionsrättens granskning av EU:s ekonomiska förehavanden under 2025. Än en gång målar revisorerna upp en alarmerande bild av hur unionen hanterar skattebetalarnas pengar.

Efter att felnivån minskade något förra året vänder utvecklingen åter åt fel håll. Den uppskattade felnivån i EU:s budgetutgifter ökar till 3,8 procent. I rena pengar handlar det om över 75 miljarder kronor som inte används korrekt eller försvunnit i svarta hål. 

Revisionsrätten bedömer återigen att felen är så omfattande att den avger en avvikande mening om EU:s budgetutgifter. Särskilt illa ser det ut inom två av EU-budgetens största utgiftsområden. För jordbruksstöden har felnivån ökat från 2,6 till 3,9 procent. Även för regionstöden ökar felnivån från 5,7 till 6,6 procent. Tillsammans står dessa två områden för nästan två tredjedelar av EU:s utgifter.

Ökningen är särskilt anmärkningsvärd eftersom revisionsrätten detta år har ändrat sin metod för hur fel vid offentlig upphandling kvantifieras. Detta har sänkt felnivån för regionstöden med över en och en halv procent. Trots detta går den övergripande felnivån upp.

Problemen är vid det här laget smärtsamt välbekanta. Pengar går till kostnader, projekt och verksamheter som inte är stödberättigade. Stöd betalas ut till mottagare som inte borde få det. Upphandlingsregler följs inte och dokumentation som ska styrka utbetalningarna saknas.

På flera punkter har problemen dessutom blivit värre. Överträdelser av reglerna för offentlig upphandling och tilldelning av bidrag stod för 26 procent av den uppskattade felnivån i den berörda delen av granskningen, jämfört med 16 procent året före. Utbetalningar där styrkande handlingar saknades stod för ytterligare 19 procent, upp från nio procent.

Detta är inte små administrativa skönhetsfel. Det handlar om ett system där enorma summor samlas in från medlemsländerna, skickas genom Bryssels bidragsmaskineri och där kontrollen gång på gång visar sig otillräcklig.

Än mer oroande är utvecklingen för Coronafonden, faciliteten för återhämtning och resiliens, som finansierats genom EU:s gemensamma skuldsättning.

Under 2025 granskade revisionsrätten samtliga 37 bidragsutbetalningar till medlemsstaterna. Sex av de 37 utbetalningarna innehöll väsentliga fel. Iakttagelser med ekonomisk inverkan berörde var fjärde utbetalning. Det betyder revisorerna har hittat ett fel eller en brist som faktiskt påverkar hur mycket pengar som borde ha betalats ut, inte bara ett formellt eller administrativt problem.

Bland problemen finns delmål och mål som inte hade uppnåtts på ett tillfredsställande sätt, projekt som inletts utanför den tillåtna stödperioden och fall av dubbel finansiering. Revisorerna fann bland annat tio delmål och mål i sju medlemsstater som inte hade uppnåtts på ett tillfredsställande sätt – trots att kommissionen hade gjort de tillhörande utbetalningarna.

Inte heller kommissionens egen kontroll inger förtroende. Revisionsrätten fann brister i kommissionens bedömningar och konstaterade att kontrollsystemen i medlemsstaterna fortfarande inte är tillräckligt ändamålsenliga. Dessutom var 64 procent av de ännu inte genomförda rekommendationerna som rörde kritiska eller mycket viktiga problem redan försenade.

Samtidigt återstår en enorm mängd pengar att betala ut från Coronafonden. Vid utgången av 2025 hade 223,9 miljarder euro i bidrag betalats ut från faciliteten. Det innebar att 38 procent av de tillgängliga bidragsmedlen fortfarande återstod inför fondens sista år.

Av erfarenhet vet vi vad som händer när offentliga aktörer pressas att snabbt göra av med mycket stora summor. Risken för fel, överbetalningar, dubbel finansiering och rena oegentligheter ökar.

Trots detta tycks Bryssels slutsats vara att modellen bör användas ännu mer.

Kommissionen föreslår nämligen att finansieringen i nästa långtidsbudget i stor utsträckning ska bygga på samma modell som Coronafonden. Detta samtidigt som revisionsrätten uttryckligen konstaterar att faciliteten lider av brister när det gäller prestation, ansvarsskyldighet och öppenhet.

Det är Bryssel i ett nötskal. När ett tillfälligt krisinstrument visar allvarliga kontrollproblem är svaret inte att backa, utan att göra modellen till förebild för framtiden.

Samtidigt börjar notan för den gemensamma upplåningen bli allt tydligare.

De förväntade finansieringskostnaderna för Coronafonden under den nuvarande långtidsbudgeten är fortfarande omkring dubbelt så höga som de ursprungliga prognoserna. Kommissionen har lagt fast vissa ramar för återbetalningen, men enligt revisionsrätten har den fortfarande inte offentliggjort någon samlad övergripande strategi för hur skulderna ska återbetalas fram till 2058.

De utestående EU-lånen ökade med mer än 20 procent bara under 2025. Vid utgången av 2027 kan EU:s totala utestående upplåning uppgå till omkring 1 000 miljarder euro.

 Det är ett historiskt skuldberg som nu byggs upp på EU-nivå.

Och skulden försvinner inte för att den kallas europeisk. I slutändan är det medlemsländerna och deras skattebetalare som utgör garantin. Om EU får problem att betala sina skulder, kan kommissionen begära ytterligare bidrag från medlemsstaterna för att fullgöra unionens skyldigheter.

Sverigedemokraterna har varnat för denna utveckling från början. Gemensam upplåning skapar inte gratis pengar. En större EU-budget skapar inte automatiskt bättre resultat. Och att ösa allt större belopp över system med bristande kontroller leder inte till mindre slöseri.

Ändå är Bryssels reflex alltid densamma: större budget, fler gemensamma skulder och mer makt till EU-nivån. Det är fel väg.

Att hålla EU-budgeten så liten som möjligt är inte bara en fråga om svenska skattepengar. En mindre budget är lättare att kontrollera. Den minskar utrymmet för felaktiga utbetalningar, slöseri, bedrägerier och politiskt motiverade bidragsprojekt. Samtidigt begränsar den EU:s makt över medlemsstaterna.

När striden om nästa långtidsbudget nu hårdnar borde revisionsrättens rapport fungera som en varningssignal för varje svensk politiker.

Sverige ska inte acceptera nya chockhöjningar av EU-avgiften. Vi ska inte acceptera att tillfällig gemensam skuldsättning steg för steg blir permanent. Och vi ska inte skriva under på ett system där Bryssel först misslyckas med kontrollen och därefter kräver ännu mer pengar och ännu större befogenheter.

Revisionsrätten har ännu en gång lagt fakta på bordet.

Nu är det politikens uppgift att dra rätt slutsats: EU behöver inte en större budget. EU behöver mindre utgifter, hårdare kontroll och betydligt mindre gemensam skuldsättning.

Dick Erixon (SD)
Europaparlamentariker 
Gruppledare i budgetkontrollutskottet för ECR-gruppen 
Ersättare i budgetutskottet