Gästkrönika: Nya frihandelsavtal utmärkta nyheter

Det senaste året har en lång rad nya frihandelsavtal förhandlats fram. Kronjuvelen bland dessa är avtalet med Indien, men även Mercosuravtalet med länder i Sydamerika (Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay) är av stor betydelse. Utöver dessa har EU slutit avtal med Australien och Indonesien och förhandlar med Thailand, Malaysia, Filippinerna och Förenade Arabemiraten.

Oro för USA och Kina, i både EU och partnerländerna, har bidragit till att lösa upp tidigare svåra knutar och föra förhandlingarna i hamn. Ur näringslivets synpunkt är detta utmärka nyheter. Sammantaget står dessa avtal för ca 10 procent av EU:s handel med omvärlden. Ökade handelsmöjligheter med dessa länder kan mildra effekterna av ökade svårigheter med USA och Kina.

Avtalen bidrar till att eliminera i princip samtliga tullar. De innehåller ofta skydd för immaterialrättigheter, öppningar för investeringar, möjlighet att delta i offentlig upphandling, förenklade handelsprocedurer samt regulativt samarbete mellan myndigheter.

Beräkningar som vi låtit Copenhagen Economics göra visar att de ekonomiska effekterna för EU kan bli betydande. Såväl exporten till som importen från länderna kan år 2035, när marknaderna anpassat sig till avtalen, öka med dryga 30 procent jämfört med en situation utan avtalen. Vi talar alltså om ökningar utöver den ökade handel som ändå vänts ske med dessa oftast snabbväxande länder. Detta gäller både varor och tjänster, så här finns möjligheter för företag i olika branscher att dra nytta av nya möjligheter.  

Den ökade exporten leder till ökade intäkter för den europeiska ekonomin men det är importen som bidrar mest till den växande ekonomin. Det sker genom den ökade öppenheten mot dessa länder, som bidrar till bättre tillgång till varor och tjänster och ökat konkurrenstryck. Sammantaget förväntas EU:s BNP 2035 vara 108 miljarder euro större med dessa avtal på plats.

108 miljarder euro motsvarar 0,5 procent av EU:s BNP. Det kan låta lite men motsvarar 9 gånger EU:s administrativa kostnader eller ca 75 procent av EU-budgetens totala utbetalningar 2024 – siffror som i debatten oftast beskrivs som väldigt höga.

Vi ser alltså framför oss en rejäl injektion i ekonomin. Dessutom är effekten underskattad då flera aspekter av avtalen inte kan kvantifieras med de modeller som används. Inte minst viktig är ”försäkringsaspekten”, det vill säga att avtalen binder länderna vid att inte införa nya handelshinder och skapar förutsägbarhet.

Men ingenting sker av sig själv. Avtalen måste implementeras fullt ut, och det räcker inte med det relativt enkla arbetet att sänka tullarna. Övriga delar av avtalen kräver aktivt och kontinuerligt arbete av myndigheter i EU och partnerländerna, ibland genom reformer och lagändringar. Om det genomförs som tänkt öppnas dörrar för ökad handel. Sedan är det upp till företagen att dra nytta av de nya möjligheterna.

Samtidigt finns det stora risker att vinsterna delvis äts upp av nya handelsrestriktioner som införs separat. Nya åtgärder som införts i EU, exempelvis kvoter på stål, eller som diskuteras, såsom europeiska preferenser vid upphandlingar, riskerar att delvis stänga dörren igen. Åtgärderna kan vara berättigade i vissa fall men måste noggrant övervägas så inte EU ger med ena handen och tar tillbaka med andra. Då blir de inga nya tillväxtmiljarder i EU-ekonomin.  

Henrik Isakson
Gästkrönikör 
Svenskt Näringsliv