Sverige är av olika skäl inte medlem i bankunionen. Frågan har nyligen utretts och regering och riksdag kan eventuellt ta ett nytt beslut.

Syftet med europeiska bankunionen är att se till att vacklande banker i framtiden ska hanteras under ordnade former med minsta möjliga kostnader för skattebetalarna. Bankunionen består huvudsakligen av tre delar:

Gemensam tillsynsmekanism (SSM): Europeiska centralbanken övervakar sedan 2014 de bankerna i euroländerna som har en omsättning på över 30 miljarder euro eller mer än en femtedel av hemlandets bruttonationalprodukt. Detta innebär att cirka 150-200 banker övervakas. Övriga banker kontrolleras av de nationella myndigheterna.

Resolutionsmekanism  (SRM): En gemensam resolutionsfond kan låna ut pengar direkt till krisande banker. Här ingår även regler om hur banker ska räddas. Enligt en överenskommelse i slutet av juni 2013 ska ägarna i första hand betala, sedan investerarna och bankkonton som innehåller mer än 100 000 euro.  Fonden har kritiserats för att vara allt för liten för att få verklig betydelse vid en större bankkris.

Insättningsgarantifond: Kommissionen presenterade ett förslag 2015. Förhandlingar pågår. Tanken är att en gemensam fond, finansierad av banker,  ska byggas upp mellan 2017-2024 för att efter vissa villkor ge lån åt nationella insättningsgarantier som är i behov av pengar. Även om Sverige står utanför fonden välkomnar regeringen garantin som ett sätt att stärka den finansiella stabiliteten i Europa.  

Bland annat Tyskland och Österrike är dock skeptiska till en riskdelning mellan olika medlemsländer. De befarar att tyska och österrikiska invånare ska behöva garantera insättningar i andra länder.