Gästkrönika: Det är inte gratis att stoppa skurkarna

Vad innebär en växande klubb av skurkar både i och utanför EU för demokratin, vilka slutsatser ska vi dra av att de håller varandra om ryggen, och vad kan Sverige göra åt saken? Om vi verkligen bryr oss om hur demokratin mår – inklusive vår egen – är det dags att sätta ner foten. 

För några veckor sedan berättade Ungerns starke man Viktor Orban att han vill skapa en ”Ukraina-skeptisk” allians i EU. För att hitta allierade sneglar han givetvis på Slovakiens rätt nyvalda Fico, en högerman som utan problem klarar inträdesprovet genom att blockera EU-sanktioner mot Ryssland. Tjeckiens Babis ligger även han bra till, lika EU-skeptisk som han är Ukraina-skeptisk.

Det finns en viktig lärdom vi bör dra ur detta uttalande, och det är just att det handlar om en klubb; en skurk-klubb. En klubb där man hjälper varandra, där röster och veton byts mot gas, olja och pengar, hävda sanktioner eller döda journalister, mer eller mindre öppet. Klubbens medlemmar går att hitta både i och utanför EU, och där de mest profilerade medlemmarna inkluderar Rysslands Vladimir Putin och hans vapendragare i Belarus, Alexander Lukasjenko. Kina står strax bakom och hejar på, bland annat genom trivsamma aktiviteter för att hålla ihop gruppen. I våras samlade världens största diktatur ett helt gäng auktoritära ledare på något nyhetsbyrån Reuters liknade vid en Jamboree.

En nyare hantlangare som lagt ner lite extra ”emotional labour” i relationerna på sistone är den högsta generalen i Myanmars militärjunta som tog makten i delar av landet 2021, Min Aung Hlaing. Varför har då militärdiktaturens högsta chef så uppvaktat sina likasinnade att han blivit en ”frequent flyer” till skurkklubbarnas Mecka, förlåt Moskva? Det enkla svaret är att juntan vill legitimera sin smutsiga regim genom att rigga ett val i mellandagarna – och vilken ledare är då mer lämplig att be om råd än diktatorn som blivit ”vald” fem gånger?

Även om stämningen må verka god på de bilder som klubbmedlemmarna flitigt delar med sig av, så vet vi också att hela upplägget bygger på tjänster och gentjänster. Nu har ju inte juntan vunnit valet än, men med tanke på att oppositionell verksamhet är förbjudet och processen övervakad av en hårt beväpnad milis, som inte tvekar att massakrera sin egen befolkning, kan vi redan nu våga förutse nästa steg. 

Om vi därför tillåter oss att spekulera. När Putin kräver en gentjänst efter ett smickrande valresultat, kan juntan erbjuda exakt två saker: naturresurser och en hyfsat stor befolkning. Det förstnämnda är Sibirien så fullt av att ryssarna har svårt att själva sälja allt på svarta marknaden via Östersjön. ”Kanonmaten” i Ukrainas skyttegravar börjar däremot att sina, och vi vet redan att de hämtat soldater hela vägen från klubbmedlemmen i Nordkorea.

Vad har då detta med EU och Sverige att göra? Jo – de flesta håller nog med om de utmaningar som skurkklubben innebär för de europeiska demokratierna liksom för EU. Lösningsförslagen däremot lyser ofta med sin frånvaro:

Det första vi måste komma ihåg är att det just är en klubb. Det kan låta banalt men inte minst Sverige agerar som om detta inte vore fallet. För några veckor sedan avslutade regeringen Sidas strategi i Myanmar och lämnar landet, trots enorma behov av stöd och stora möjligheter till förändring. Det handlar alltså om att sluta finansiera massor av demokratiarbete som gör livet jobbigt för juntan, och som skulle ha gått till att bygga upp de demokratiska strukturer som krävs för att lämna decennier av diktatur. Motiveringen? Att istället prioritera insatserna som stöttar kriget i Ukraina. För den som vid det här laget accepterat ovan beskrivning av diktatorernas ”sociala kapital” inser att detta bara spelar Putin i händerna. En junta som inte längre har fullt upp med att bekämpa opposition och demokrati på hemmaplan, har plötsligt händerna fria att återgälda en granne i nöd. 

För det andra är det just vad Ursula von der Leyen kallar ”europeiska värden” som är EU:s styrka. Diktatorklubben hatar allt vad rättsstat, demokratiska processer och mänskliga rättigheter heter just för att det hotar dem. Av den enkla anledningen borde vi satsa på just dem – inte vattna ur dem för att ”konkurrera” med Kina och USA. Låt mig ta ett konkret exempel. I EU:s Omnibuspaket diskuteras en rad oroande åtgärder som, i namnet av förenklingar, riskerar att urholka viktiga delar av den reglering som EU:s progressiva krafter kämpat hårt för att introducera. Jag tänker i synnerhet på Dataskyddsförordningen, GDPR, som innebär vissa – om än låga – skyddsvallar för hur medborgarnas data kan hanteras. Handen på hjärtat, vem har inte förstått att en rysk attack kommer att inledas med massiv desinformation, stora dataläckor och intrång på bred skala i livsnödvändig civil infrastruktur.

För det tredje måste vi inse att det inte är gratis att värna demokratiska värden. Jag tänker dels i ovan nämnda internationella demokratistöd liksom genom regleringsansvar i Bryssel. Men jag tänker dessutom på gemensamma Europeiska satsningar som forskning, delad infrastruktur och klimatprojekt. Det är bara så EU kan bli en progressiv motvikt gentemot skurkarnas unkna värderingar. 

Mot denna insikt duger det helt enkelt inte att årets mest omdiskuterade europafråga återkommande fortsätter att vara hur Sverige ska får ner sin EU-avgift.

Simon Vinge
Gästkrönikör
Chefsekonom
Akademikerförbundet SSR