Debatt: EU-samarbetet med Indien måste också handla om demokrati

I takt med att europeiska länder, från Sverige och Nederländerna till Italien och Norge, fördjupar sina band med Indien står Europa inför ett strategiskt val: att behandla den demokratiska urholkningen i världens största demokrati som en bisak – eller att erkänna den som central för långsiktig stabilitet, förtroende och globalt inflytande.

När Indiens premiärminister Narendra Modi i veckan besökte Sverige, Nederländerna, Norge och Italien kom fokus förståeligt nog att ligga på handel, leveranskedjor och geopolitik. Att stärka de ekonomiska banden med världens snabbast växande stora ekonomi är strategiskt klokt i en tid av global osäkerhet, då Indiens bilaterala handel med EU beräknas uppgå till 118 miljarder dollar år 2025.

Under Modis besök i Göteborg förklarade Sverige och Indien sin ambition att fördubbla handeln i takt med att de två länderna uppgraderar sina relationer till ett strategiskt partnerskap. Den svenska statsministern bekräftade Sveriges stöd för Indiens permanenta medlemskap i ett reformerat och utökat FN:s säkerhetsråd. Ett stort och folkrikt land som Indien bör ha en permanent plats vid FN:s bord, men om de europeiska relationerna med Indien reduceras till enbart handel riskerar man att förbise en djupare fråga med långsiktiga konsekvenser: den stadiga urholkningen av demokratiska maktbalanser i världens största demokrati.

Medan Modi besöker länder som värnar om mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och demokrati, urholkas den indiska konstitutionen, som definierar Indien som en suverän, sekulär och demokratisk republik, stadigt på hemmaplan. Samtidigt som Europa strävar efter ett närmare ekonomiskt och strategiskt samarbete med New Delhi, står Indien inför en tyst men betydande försvagning av sina demokratiska institutioner.

Oberoende utvärderingar understryker denna trend. CIVICUS har klassificerat Indiens civila utrymme som ”förtryckt” sex år i rad. Indiens valkommission (ECI), som en gång var allmänt respekterad både hemma och utomlands, står nu inför ihållande anklagelser om politisering och partiskhet. I en demokratirapport från 2026 klassificerade det svenska V-Dem-institutet Indien som en ”valautokrati”, ett land där val fortfarande hålls, men där de demokratiska kontrollmekanismerna har försvagats avsevärt. 

Händelser som utvisningen av den italienska forskaren Francesca Orsini från flygplatsen i Delhi i oktober förra året, indragningen av det utländska medborgarskapet för Ashok Swain, en akademiker bosatt i Sverige, på grund av hans inlägg på sociala medier, samt nekandet av arbetstillstånd för den franska journalisten Vanessa Dougnac, som är gift med en indisk medborgare och har arbetat som journalist i Indien i över två decennier, har spätt på oron bland människorättsförsvarare över det krympande utrymmet för akademisk frihet och oliktänkande i Indien.

Dessutom utsätts journalister för husrannsakningar, stämningar och hot, samtidigt som koncentrerat medieägande och politisk anpassning har minskat utrymmet för oberoende rapportering. Reportrar utan gränser beskriver nu pressfriheten i Indien som krisdrabbad.

Indiens högsta domstol, som länge betraktats som en hörnsten i konstitutionalismen, har också hamnat i blickfånget. I början av året nekade den återigen borgen för studentledare som suttit fängslade i mer än fem år utan rättegång för att ha protesterat fredligt mot diskriminerande medborgarskapslagar. Internationella experter har varnat för att otydliga utnämningar inom rättsväsendet, inflytande från den verkställande makten och incitament efter pensioneringen undergräver rättsväsendets faktiska och upplevda oberoende.

Indiens valprocess har också kritiserats för att vara ”orättvis”. En ledande valövervakningspanel från det civila samhället (IPMIE) drog vid slutet av valet i Bihar i november 2025 slutsatsen att ”Indiens valkommissions agerande under hela valet i Bihar var djupt oroande och väckte bekymmersamma frågor om dess opartiskhet och institutionella integritet”.

Modis BJP:s återkomst till makten i Assam och en stor seger i Västbengalen i de nyligen avslutade delstatsvalen betraktades som en öppet islamofobisk kampanj. Anklagelserna om valfusk omfattade centraliserad manipulation av röstlängden, riktade strykningar som oproportionerligt drabbade minoriteter samt olösta farhågor om transparens, dataskydd och ansvarsskyldighet. Denna politisering av valövervakningsorganet är ytterligare ett exempel på hur andra nationella institutioner har äventyrats. 

Andra ansvarsinstitutioner har inte klarat sig bättre. Oro över politiseringen har lett till att Indiens nationella människorättskommission har fått en sänkt internationell ackreditering. Samtidigt har FN:s människorättsorgan uttryckt ”betydande oro” över yttrande- och mötesfriheten, samt över attacker mot icke-statliga organisationer och människorättsförsvarare.

Varför bör EU:s ledare bry sig om detta?

Därför att Indien inte bara är ännu en handelspartner. Det är en regional maktfaktor, en strategisk aktör och hemvist för nästan en femtedel av världens befolkning. En urholkning av demokratin i ett land av denna storlek får globala konsekvenser. Ett Indien som glider mot en autokratisk styrelseform skulle försvaga de demokratiska normerna internationellt, uppmuntra illiberala ledare på andra håll och försvåra Europas insatser för att försvara en regelbaserad internationell ordning.

Samtidigt bör Europa också uppmärksamma den ideologiska inriktningen hos Indiens regerande parti på internationell nivå. Representanter för regeringspartiet BJP har blivit en vanlig syn vid extremhögerarrangemang i Europa och USA. Ram Mahdhav, en BJP-representant från Indien, uppträdde tillsammans med tyska AfD:s Alice Weidel, Frankrikes Nationella fronten och höga tjänstemän från Orbáns Fidesz vid den globala högerextrema konferensen Conservative Political Action Conference (CPAC) i Budapest 2024. 

BJP:s närvaro har politisk betydelse, eftersom partiet i allt högre grad ansluter sig till bredare transnationella nätverk som driver antiliberala, exkluderande och nationalistiska narrativ som avviker från den demokratiska vision som det europeiska ledarskapet vill upprätthålla.

Ledare hävdar ofta att engagemang, inte isolering, är det mest effektiva sättet att påverka partner. Men engagemang utan principer kommer sannolikt inte att stärka demokratin. Europa har inflytande – genom marknadstillträde, investeringar, tekniskt samarbete och politisk legitimitet. Det vore klokt att utnyttja detta inflytande. 

Sonja Biserko
Serbisk människorättsaktivist samt grundare och ordförande för Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter i Serbien.